Glad påsk! Den till påskhögtiden självklara hälsningen väcker en del frågor om man, som jag, funderar lite över den. Vad ska vi vara glada över? Att portalfiguren i den religion som format vår kultur spikades upp på ett kors? Njäe, kanske inte. Snarare att han enligt de bibliska texterna återuppstod och därigenom gjorde sig själv odödlig. Det senare ett faktum som även vi icke troende får skriva under på. Efter två tusen år är mannen på korset fortfarande viral. Jag tänkte ägna denna artikel åt tankar kring ledarskap och det jag kallar för chefens två verktygslådor. Men vad har det med påsken och Kristus på korset att göra? En helt rimlig fråga. Häng med så kanske den besvaras.
Jag sökte, men vad fann jag?
När jag var mellan arton och tjugo år beslutade jag mig för att söka en tro på gud. Orsaken var att jag hade tillbringat två år på Glimåkra Folkhögskola, ägd av EFS – Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. De två åren kom att bli betydelsefulla för mig. Jag studerade musik och de grundläggande gymnasieämnena. Klimatet på skolan var mänskligt, varmt och tillåtande. Jag hade grubblat mycket över mig själv – mitt inre var lite som en öken eller djupfryst permafrost – och jag kom till slutsatsen att värmen och kärleken på skolan berodde på att ledningen och flera av lärarna var troende. Jag köpte mig en bibel och gick på jakt efter gud.
Efter två år gav jag upp. Jag sa till gud, eller snarare till mig själv, att det som finns det finns. Finns det något som vi har anledning att kalla gud lär jag upptäcka hen. Logiken i den tankegången var klar: Universums skapare och upphovet till allt liv – hur skulle jag kunna missa en sådan figur? Jag behövde inte ens bestämma mig, bara lämna mina krampaktiga försök att tvinga fram en tro.
Nu har det gått trettiofem år. Vad fann jag? Ganska mycket faktiskt. Men inte något jag kallar gud. Det paradoxala är att jag funnit mycket som går hand i hand med den kristna tron, kanske med all tro? Att släppa taget om mina tankar och mitt ego, att känna kärlek, att förlåta, att känna tillit, att känna min sårbarhet och inse mina begränsningar är tillsammans med disciplin, goda vanor och konsekvent arbete, några av mina fynd.
”Bind din kamel och förtrösta sedan på Gud” (Hadith från Tirmidhi)
Citatet är från koranen. Den religionen har jag inte prövat men citatet hörde jag från en företrädare för ytterligare en religion: buddismen. Det var den nu framlidne underbare läromästaren Björn Natthiko Lindeblad som nämnde det i sitt sommarprat och i sin bok Jag kan ha fel. Citatet säger något om balansen mellan kontroll och tillit. Just den balansen är varje chefs stora utmaning. Inte minst i dessa tider då tillitsbaserad styrning och tillitsbaserat ledarskap är i ropet. Det får mig att tänka på en av de många metaforer som jag använder när jag coachar och föreläser om ledarskap. Det är den om de två verktygslådorna.
Chefens två verktygslådor
De två verktygslådorna representerar två helt olika slags förmågor som en chef behöver behärska för att vara framgångsrik som ledare. I de två lådorna finns en mängd verktyg som man kan använda i olika situationer. Men innan man plockar upp ett verktyg är valet av verktygslåda helt av görande för resultatet och chansen att uppnå det man önskar.
Verktygslåda 1 – Ta tag i
Det flesta chefer jag mött har det gemensamt att de tar tag i saker. Många av sakerna kräver en viss kraftsamling, energi, fokus, viljestyrka och handling. De går emot det inre och yttre motstånd som ofta finns och det gör att de får saker gjorda. Själv blir jag imponerad av den handlingskraft och det mod jag ser hos de chefer jag arbetar med. De inspirerar mig till att göra detsamma. Verktygen de använder är bland annat:
- Sammanställning av fakta
- Analys
- Fler arbetstimmar
- Ta ansvar
- Fatta beslut
- Konfrontation
- Envishet
- Tydlighet
- Vinna fighter
- Driva igenom
Verktygslåda 2 – Släpp taget, ge upp
När jag coachar en driftig chef som tar tag i allting och som märker att medarbetarna inte gör det i samma utsträckning händer det att jag säger: ”Men nu får du väl ändå ta ditt ansvar och skita i situationen…” Jag har sett reaktionen på denna min provocerande kommentar tillräckligt många gånger för att kunna spela upp den i slow-motion: Först ser jag hur chefens signalsystem reagerar på orden ”ta ansvar”. Under den halva sekund som orden ljuder i rummet mobiliseras chefens verktygslåda 1. Kroppen spänns, inre uppsträckning sker, att-göra-listor skapas. Processen är för chefen välbekant, han eller hon är marinerad i den. Men sedan följer ”…och skit i situationen”. Då sker en trafikolycka i huvudet på chefen. Det är när det välbekanta budskapet ”ta ansvar” krockar med det intuitivt logiska i att släppa taget om situationen. Ansträngningarna har ju inte lett någonstans och insikten om obalansen i ansvarstagandet har börjat sippra in. Det är dags att börja utforska vad som finns i den andra verktygslådan.
För många, men inte alla, chefer är den obekant och obekväm. Den handlar om att släppa taget om saker. Det är en mental förmåga som går stick i stäv med att ta tag i. Den innehåller inga att-göra-listor, den mobiliserar inte kraft eller ansträngning. Tvärtom. Den vilar i nuet, den pausar för ett ögonblick alla måsten och borden, den ger upp önskan om ett visst resultat och ersätter den med en öppen nyfikenhet kring vad som händer i stället. Den argumenterar inte utan låter sanningen – vilken den nu än är – tala för sig själv. Den har inte kontroll. Den är vilsam och skapar utrymme för andra att agera. Den kan också ha effekten att tydliggöra vad som egentligen händer i den pågående interaktionen. Den skapar ett effektivt tillstånd för reflektion och eftertanke. Det skapar också ett effektivt tillstånd för lyssnande. Det som många upplever obekvämt är att i den här verktygslådan finns också all vår ofullkomlighet, sårbarhet, otillräcklighet och maktlöshet. Sådant vi skäms över och aldrig skulle låta någon annan veta något om. Här finns också många av våra känslor. Det märkliga är att allt detta är en skattkista. Att på riktigt och i rätt sammanhang visa sin sårbarhet kan åstadkomma saker som verktygslåda 1 aldrig kan komma i närheten av. Detta kräver också mod. Verktygen i den här lådan är bland annat:
- Återhämtning
- Reflektion
- Låta andra ta ansvar för sig
- Låta team utveckla sitt samspel
- Skapa känslomässig kontakt
- Skapa psykologisk trygghet
- Lägga ner projekt och uppgifter som inte fungerar
- Gå från utveckling till avveckling av medarbetare som fått fler chanser än vad som är rimligt
- Ge upp sina gamla överlevnadsstrategier
- Erkänna sig misstag och skapa förutsättningar för att lära av dem
- Säga förlåt
- Växa som ledare och människa
Då använder jag min verktygslåda 2 och noterar vad som händer…
Blir du provocerad av verktygslåda 2? Eller inspirerad? Blir du berörd? Ibland när jag pratar om att ge upp möter jag starkt motstånd. Vissa gånger blir det som en domstolsförhandling där chefen i fråga kan tänka sig en förlikning: ”Jag kan gå med på att släppa taget men aldrig att ge upp”. Då använder jag själv min verktygslåda 2 och noterar vad som händer. Jag noterar min tillfälliga maktlöshet inför att få chefen att förstå den djupa innebörden av att ge upp. Det gör lite ont för det här är viktiga saker, tillräckligt viktigt för att det ska rycka lite i min impuls att använda verktygslåda 1; att förklara en gång till, fast lite bättre, med mer energi och med fler metaforer. Jag vill ju så gärna få chefen att förstå. I stället släpper jag taget om den önskan. Nej, jag släpper inte bara taget om den, jag ger upp den. Känslan av att ge upp är signifikant. Den innehåller en smula sorg, den är som en påminnelse om min maktlöshet och min begränsning. Jag kan inte tvinga någon att förstå. När jag nu släpper taget och låter chefen tänka, känna och göra precis vad den vill medan jag nyfiket och kärleksfullt ser på, händer det. Undret. Insikten slår ner i chefens huvud som ett blixtnedslag. ”Vad är det jag kämpar så hårt mot?!” Med tårarna rinnande nedför kinderna rör sig nu tankar och känslor i nya banor. Jag låter frågan hänga i luften. Modet att ge upp berör mig djupt. Smärtan varar i ett par minuter och ersätts sedan av ett lugn chefen inte upplevt i hela sitt vuxna liv.
Hur skulle man kunna gestalta den här kraften? Lärjungarna väntade för tvåtusen år sedan på att få se deras ledare kliva fram och på något sätt krossa romarna som ockuperade deras land. I stället lät han sig spikas upp på ett kors…
