Idag har jag varit uppe på taket och målat. Jag bor på en gård och färgen på den röda ladan falnar. Det är ett stort projekt, i synnerhet när man inte är målare. Fyrahundra kvadratmeter tak och lika mycket fasad. Projektet har kantats av utmaningar och problem att lösa. Hög höjd och sluttande tak. Säkerhetslinor och specialbyggda färgpytsar. Undvika dagg och regn. Och ett närmast oändligt arbete.

Jag kände mig missmodig. Det gick för långsamt, det skulle aldrig bli klart, färgen kommer inte hålla eftersom jag sannolikt inte gjort tillräckligt bra grundarbete med fasadtvätt och hetvattenshögtryck. Jag hade kunnat borsta bort mer avflagnad färg och rost.

Precis just där fick jag syn på figuren jag ägnat de senaste åren åt att studera. Förrädaren. Jag ställde ett par kontrollfrågor. Stämmer de här påståendena? Vad är sant? Missmodet släppte. Det var inte sant. Jag kunde fortsätta i lugn takt och upptäckte dessutom att utsikten däruppe är fantastisk. Oändliga vidder. Tillfredsställande jobb.

Det här var ett ganska milt angrepp av min förrädare, jag har varit med om mycket värre. Förr. Men fenomenet intresserar mig enormt. Hur kommer det sig att vi människor utvecklar en funktion som åtminstone för en del av oss närmast kan beskrivas som en inre mobbare? En uppsättning tankar och känslor som skickar negativa och nedslående budskap till oss, som verkar ha som sin livsuppgift att hålla oss i schack, som anar katastrofer och misslyckanden runt varje hörn. Någon i oss som säger FY! när vi riskerar göra något som bryter mot den uppsättning normer och värderingar som förrädaren representerar. T ex: gör aldrig fel, gör aldrig någon annan besviken, kräv inget, andras vilja är viktigare än din, bli aldrig arg.

De flesta jag mött känner igen sig i förrädarmetaforen. En del har starka, aggressiva och verbala förrädare som är lätta att identifiera. Andra har mer diffusa förrädare som i tysthet skapar stress och oro utan uppenbar orsak. Några har förrädare som är svåra att skilja ut, de utgör en del av den egna identiteten. De förrädarna brukar inte vara så uppenbart våldsamma, för de har ohotad makt och behöver inte föra så mycket väsen av sig.

När vi som vuxna utvecklas och växer, vill ta steg vidare i våra liv, blir förrädaren orolig. Det uppstår en inre maktkamp, en kamp om ens person, om synen på livet och vad som är sant. Ska jag tro på att jag är värd att älskas som den jag är? Ska jag tro på att jag klarar att byta jobb, söka nya vänner, bryta en destruktiv relation?

Efter en The Human Element kurs har många en stark upplevelse av att vara accepterad och älskad för den de är. Den är en värdefull upplevelse, men den utmanas efter en tid när gamla tanke- och känslomönster återtar en del av sin makt. Det kan upplevas som en naturlig process, tröghetslagar som drar en tillbaks i gamla hjulspår. Men så ser jag inte på det. Jag ser det som en inre maktkamp där förrädaren steg för steg försöker återta sin forna makt och sitt inflytande i ens liv.

Det är där och just där det egna valet kommer in i bilden. Att ställa kontrollfrågan: ”Är detta sant?” Sanning och egna val är hörnstenar i The Human Element och de effektivaste verktygen mot våra inre förrädare. Att välja att ifrågasätta de budskap förrädaren sänder. Att välja att fortsätta måla taket lugnt och effektivt. Inte stressa. Känna tillit. Tänka efter och reflektera. Vara klok och agera utifrån ens klokaste tankar, inte utifrån de mest högljudda tankarna. Att inte skylla från sig och inte skuldbelägga sig själv.

Share This