Det vi vet om hjärnan i dag skiljer sig mycket från hur man tidigare sett på den. Descartes trodde att själen bodde i epifysen, eller tallkottskörteln, men även långt senare – och säkert fortfarande – är det känsligt att utmana de förställningar vi har om vad det är som är ”jag”, vem i mig som liksom utgör min identitet. Själen.

Från religiöst håll har det ansetts stötande att betrakta det gudomliga i oss som bara biokemisk apparat, hur komplex den än är. Även bland psykologer finns en klyfta mellan dem som ser djupa meningsfulla relationella sammanhang och dem som ser synapser och kognitiva vanemönster.

Själv är jag eklektiker. Jag ser värdefull kunskap i båda dessa, och flera andra, psykologiska skolor. Framför allt lär jag mig av den verklighet jag möter i form av människor vars hjärnor, eller själar, jag får en djup inblick i. Även min egen hjärna är ett värdefullt studieobjekt.

En återkommande erfarenhet är att när människor står inför en svår utmaning; ett svårt samtal, en konflikt, ett framträdande eller vad som helst som väcker tvekan och oro, är det i slutändan rädslan för den egna inre bestraffningen som är det som skapar oro och tvekan. När vi rett ut alla scenarier, konsekvenser, handlingsalternativ och förmågor att hantera dessa finner vi nästan alltid att dessa går att hantera. Där finns sällan några verkliga katastrofer som inte går att hantera.

 

Självattack

 

Kvar står den inre katastrofen. Den består av erfarenheten att må dåligt över sitt eget agerande. Att känna skam. Att älta det som inte blev bra, eller kanske bara inte perfekt. Denna känsla av obehag, gnagande olust, oro, ångest, skam är det verkliga hotet. Det trycker ner oss, riskerar att reducera våra framtida prestationer, begränsa oss, eller är bara helt enkelt väldigt obehagligt. Lite som en maginfluensa. Det vill man ju inte ha. Därför tvekar vi inför situationer som vi av erfarenhet riskerar att ge oss maginfluensa. Eller inre bestraffningar.

Dessa erfarenheter är så vanlig och allmänmänsklig att många tar det för givet. Lite som vädret. Ibland är det sol och ibland är det regn. Just i dessa tider, efter tre månaders oavbrutet solsken, är kanske vädermetaforen inte så lyckad, men om man tar ett steg tillbaka och studerar hjärnan och ställer sig frågan: Vad sysslar du med just nu, när du producerar nedvärderande tankar om dig själv, när du skapar sinnessensationer som är direkt obehagliga, såsom stress, oro, ångest eller skam? Vad är syftet? Hur blev det såhär? Har alla hjärnor det likadant? Vad är konsekvenserna och priset för att hjärnan sysslar med de här sakerna? Går det att förstå? Går det att förändra?

Det vi vet om hjärnor i dag är att den består av en mängd olika funktioner och system, som har utvecklats under olika tidsperioder. Basala funktioner som andning, hjärtrytm, hunger, sömn, sexuell drivkraft har byggts på med språkliga funktioner, analysförmåga, konstnärliga och andra komplexa förmågor. Det är inte alltid som dessa olika funktioner samverkar harmoniskt som ett schweiziskt urverk.

 

 

När utvecklades självbestraffningsförmågan?

 

I kroppen har vi ett immunförsvar. De vita blodkroppar attackerar sådant som hotar oss, till exempel bakterier. Dessa attacker tjänar ett syfte och är till hjälp för oss, men ibland utvecklas autoimmuna sjukdomar. Det betyder att kroppen attackerar de egna cellerna med allvarliga konsekvenser.

Kan man jämföra de psykologiska självattackerna med autoimmuna sjukdomar? Att vissa funktioner i hjärnan löper amok och tar orimligt mycket kraft och resurser i anspråk?

Hjärnan arbetar bra med bilder och symboler. Bilder blir lätt meningsbärande och rika med innebörd och betydelse. Min hjärna skapar ofta bilder när jag lyssnar på människor. Bilderna uppstår när min hjärna upptäcker ett mönster, någonting i det som berättas eller i sättet som det berättas på, som säger någonting om personens förhållningssätt till situationen, livet och sig själv. Jag har lärt mig att inte censurera mig själv och finner återkommande att bilderna jag delar med mig av skapar insikter; de får djup och meningsfull innebörd.

En del bilder och metaforer är så kraftfulla och allmängiltiga att de utvecklats till verktyg, modeller och hela teoripaket. Metaforen som beskriver hjärnans självattackerande funktioner är en sådan. Jag kallar dessa funktioner för ”förrädaren”, och skiljer dem därmed från hjärnans andra aktiviteter.

Det har visat sig mycket användbart. Inte för att de självattackerande aktiviteterna omedelbart upphör, utan för att metaforen blir ett verktyg att identifiera tankar och känslor som vi har god anledning att inte tro på. Det är en enorm skillnad mellan att känna sig utanför, bortstött och inte värd någonting och tro på att dessa tankar och känslor är sanna, jämfört med att se dem som resultatet av en envis, plågsam och målmedveten förrädare. Vi kan nämligen då – medan vi fortfarande känner oss usla – påminna oss om att vi inte är det. Vi kan avstå från att agera utifrån dessa tankar och känslor och i stället välja något bättre, till exempel att ta kontakt med någon eller att bara uthärda eländet till det släpper av ren utmattning.

I elva år har jag genomfört femdagarskursen SELF – Lindblom Consultings The Human Element fördjupning. Här ägnar vi oss åt att identifiera de av hjärnans aktiviteter som vi kan koppla till ”förrädaren” från andra aktiviteter. När dessa förrädaraktiviteter är tydliga konfronterar vi dem i syfte att minska deras makt.

Våra hjärnors självattackerande aktiviteter är grund till mycket elände; konflikter, låg självaktning, låg effektivitet, dåligt samarbete, dåliga äktenskap, skrik och bråk med barnen och utebliven livstillfredsställelse. Jag är så sjukt stolt över att erbjuda ett ställe där man kan rikta udden av sin energi och mentala förmåga mot just det som spelar mest roll i flest sammanhang. och därmed växa som människa och ledare och bidra mer till människor, sin verksamhet och mänskligheten i stort.

Share This