Traditionellt har det varit svårt att få pengar till forskning om medvetandet. Medvetandet är vår subjektiva upplevelse av allting. Ämnet har snarare legat inom filosofin än inom naturvetenskapen. Inom naturvetenskapen har det ansetts flummigt, svåravgränsat och ovetenskapligt. Genom sömnforskningen har vi fått ökade kunskaper om medvetandet som fenomen och genom den tekniska utvecklingen har vi fått metoder att studera hur hjärnan arbetar när den är medveten och hur det ser ut när den inte är medveten.

 

Även om ämnet är fortsatt svårt – den australienske filosofen David Chalmers har gjort sig känd för att ha benämnt frågan om medvetandets natur som ”The hard problem” – finns i dag ett flertal teorier och forskningsansatser rörande medvetandet. En teori, kallad Information integration theory (IIT), är utvecklad av den italienske sömnforskaren Guilio Tononi. Den utgår från tanken att medvetande som fenomen uppstår i när många informationsbärande enheter integreras, så som t ex hjärncellerna i vår hjärnbark, cortex. Den består av specialiserade enheter med en mängd inbördes kopplingar. Varje cell kan ha upp till tjugo dentriter kopplade till andra celler, vilka i sin tur också är sammankopplade med många andra. Signalerna går i alla riktningar. I lillhjärnan, cerebellum, ser det annorlunda ut. Den innehåller visserligen fler celler än resten av hjärnan sammanlagt, 80% av hjärnans celler återfinns i lillhjärnan, men den består av specialiserade enheter med få kopplingar mellan sig och signalerna går endast åt ett håll i det som kallas enkelriktat beräkningsflöde. En person med en skada i lillhjärnan får svårt att prata och röra men medvetandet är intakt, medan en person med en omfattande skada i cortex förlorar medvetandet helt eller delvis.

 

Jag följer forskning om medvetandet med stort intresse och funderar över hur mina erfarenheter passar in, jag träffar trots allt en mängd hjärnor och får därmed rika möjligheter att observera hur de tycks fungera i praktiken. Min utgångspunkt är erfarenheten att se människor gå från att inte vara medvetna till att bli medvetna. Det är en process som jag bevittnat och bidragit till under de tjugotvå år jag arbetat som psykolog. Ett exempel är kvinnan som beskrev hur hon först i tjugofemårsåldern började göra aktiva val i sitt liv. Fram till den åldern hade hon oreflekterat följt en väg utstakad av föräldrar, släkt och vänner. Jag minns att jag frågade vad som hände då vid tjugofem års ålder? Var det en kris? Ett dödsfall? Det var inget av det. Det var bara att hon en dag insåg att hon hade ett val. Hon blev medveten om att hon själv kunde välja och från den dagen gjorde hon det, åtminstone i mycket högre grad än tidigare.

 

Ett annat exempel kommer från fördjupningskursen SELF som jag årligen arrangerar. Här använder jag metaforer för att få syn på omedveten aktivitet i hjärnan. Genom metaforen Förrädaren synliggör och medvetandegör vi hjärnans försvarsaktiviteter. Det som tidigare varit omedvetet blir med hjälp av metaforen medvetet och därmed möjligt att förändra. Det är som om medvetandet är en metafunktion med förmågan att se vad som händer i hjärnans övriga funktioner.

 

Om du håller i en blå kopp med kaffe i är du så van vid upplevelsen av koppen, färgen och doften att du inte tänker på hur många olika hjärnaktiviteter som är involverade i din upplevelse. Ljusvågor av en viss längd registreras via synnerven, sensorisk information från din hand, värme, tyngd, liksom olfaktorisk information genom din näsa. När all denna information noteras och integreras uppstår den subjektiva upplevelsen av att hålla i en kaffekopp. Det är hur detta går till och varför det uppstår en subjektiv upplevelse som är den stora gåtan, the hard problem. Jag har inte mycket att tillföra. Mitt perspektiv handlar mer om medvetandets funktion. Det tycks mig som om ökad medvetenhet ger ökad valmöjlighet.

 

Var då kvinnan i första exemplet totalt omedveten om att hon kunde göra val? Sannolikt inte. Är deltagarna som kommer till mina SELF-kurser totalt omedvetna om sina försvarsaktiviteter? Nej, i så fall hade de nog inte kommit till kursen. Medvetandet är inte antingen eller, det är en process som går från total omedvetenhet till djup och stark medvetenhet.

 

I skrivande stund står vi mitt i en pandemi med ett coronavirus som orsakar sjukdomen covid-19. Kollektivt ökar vi vår medvetenhet kring hur virus smittar. Sådant vi inte tänkt på eller känt till blir plötsligt synligt och relevant. Men det går inte på en gång. När vår statsepidemiolog får frågan varför människor inte omedelbart tar Folkhälsomyndighetens råd på största allvar ler han lite förläget och svarar att det ligger väl i människans natur att förneka stundens allvar. Det förekommer säkerligen en hel del förnekande i dessa dagar men det handlar också om att bättre förstå hur medvetandeprocessen går till.

 

Det börjar med att vi faktiskt är totalt omedvetna om den information som förmedlas. Sedan får vi information som vi antingen förstår eller inte förstår. Även om vi förstår den tar det tid för den att sjunka in. Medvetenheten djupnar. Processen gynnas av att vi pratar om det, laborerar med det och tar in mer information. Först när den når ett visst djup börjar insikten påverka våra beteenden.

 

Jag har mött det hundratals gånger i sammanhang där vi pratat om smärtsamma händelser och upplevelser, upplevelser som har negativa konsekvenser och som fortsätter att påverka personens liv. ”Men jag är i alla fall medveten om det” säger de till sitt försvar. Det får mig alltid att bli misstänksam. Jag får upp bilden av att upplevelserna bor i en väl försluten burk som står på en av själens många hyllor med en etikett som personen är medveten om. Men de har aldrig vågat ta ner burken från hyllan, öppna locket och utforska innehållet. På så sätt går det bra att lura sig själv att slippa komma i kontakt med erfarenheter som är smärtsamma. Konsekvensen blir ofta att den förändring man verkligen önskar uteblir. Medvetenhet gör ibland ont.

 

Mest smärtsam är den långsamma medvetandeprocess som rör vår planets hälsotillstånd. Det är som om vi både vet att det är illa och samtidigt ändå inte vet om det. Sakta sjunker medvetenheten in men inte tillräckligt fort. Sannolikt behövs ännu mer dramatiska händelser med extremväder och andra klimatrelaterade katastrofer för att vi ska blir tillräckligt medvetna så att det påverkar våra beteenden. Det smärtsamma just i det här fallet är att tröskeleffekterna i klimatets förändringar inte tar det minsta hänsyn till hur hjärnans medvetandeprocess går till. Det är verkligen en kamp mot tiden och tiden står verkligen inte på vår sida.

 

Jag satt bredvid en kvinna på en middag för någon månad sedan. Hon hade hört att jag slutat flyga. ”Jo, det stämmer”, sa jag. ”Så, du känner flygskam” konstaterade hon och fortsatte argumentera för varför det är totalt meningslöst att en enskild person förändrar sitt resebeteende. ”Det är ju de stora aktörerna som behöver förändra sig om det ska spela någon roll” sa hon. Vi hamnade i en diskussion som jag inte redde ut. Jag förmådde inte förklara att jag inte alls känner flygskam, att jag inte heller tror att mitt förändrade beteende har mätbar påverkan på klimatet. Det handlar inte om det. Jag vill helt enkelt inte flyga utifrån den kunskap och medvetenhet jag har idag. Men jag är inte framme – min medvetandeprocess fortsätter. Steg för steg förändras också mitt beteende.

 

Förutom att medvetandeprocessen tar tid har hjärnan processer som aktivt hindrar att vi blir medvetna. Det gäller i de fall där en ökad medvetenhet skulle skapa smärta. Vi kallar det försvar eller röd zon. Alla människors hjärnor ägnar sig i någon mån åt att försvara sig mot psykisk smärta. Det är som ett slags reflex. Funktionen finns där vare sig vi vill det eller inte. Den är autonom och kan yttra sig på en mängd olika sätt. I The Human Element formuleras sex klassiska försvarsfenomen.

 

  • Förnekare: att tona ner betydelsen av informationen eller att förneka den helt.
  • Offer: att känna sig utsatt och inkapabel att själv påverka situationen.
  • Kritiker: att reta sig på hur fel andra har och hur korkat andra agerar, de gör allt fel!
  • Hjälpare: att oreflekterat hjälpa andra i stället för att ta ansvar för sig själv, att känna in andras känslor i stället för att känna sina egna.
  • Masochist: att anklaga sig själv, att älta, att nedvärdera och kritisera sig själv.
  • Krävare: att ständigt kräva mer av andra utan att någonsin kunna känna sig nöjd.

 

Detta är inte de enda försvar som existerar, det är bara ett sätt att tydliggöra hur försvar kan te sig och ett verktyg att göra sig mer medveten om sina försvar. Andra typiska fenomen är plötslig energiförlust, skam, ältande, frånvaro av känslor, förvrängning av känslor såsom att bli arg när man egentligen är ledsen, att bli ledsen när man egentligen är arg, att bli kränkt när man egentligen känner sig otillräcklig, att bli rasande när man egentligen känner sig maktlös. Det finns hur många varianter som helst, det är en hel värld att utforska. Det de har gemensamt är att de syftar till att hindra att vi kommer i kontakt med viss information. De hindrar oss att bli medvetna om sådant vi känner att vi inte skulle kunna hantera. Det är som att hjärnan anar en het platta och ser till att vi inte sätter handen på den. På samma sätt anar hjärnan att vi skulle se, känna, uppleva saker som vi inte kan hantera och ser därför till att vi slipper det. Det är vad försvaren sysslar med. Omedvetet.

 

En del av försvarsaktiviteterna är kroniska. Det är t ex när vi aldrig har kontakt med våra känslor, eller alltid känner offerkänslor, eller alltid har en skoningslös kritiker på vår axel som vräker fördömanden och ovett gentemot oss själva. De kroniska försvarsaktiviteterna är lömska. De är svåra att få syn på eftersom de alltid är närvarande. Man har inget att jämföra med eftersom man inte kan flytta över till någon annans hjärna och ser hur det är att bo där. Vad man kan göra är att prata med varandra om hur man verkligen tänker och känner. Det gör vi mycket under de ledarskapskurser jag håller.

 

När jag arbetar med ledarskap handlar det alltid om att öka medvetenheten. När vi blir medvetna på ett djupare plan kan vi börja välja att göra annorlunda. Medvetandet ger oss fantastiska möjligheter att välja. Det rör allt från att i dessa tider välja att avstå från sociala kontakter, att förändra sitt beteende avseende klimatpåverkan, att förändra och utveckla sitt ledarskap, till att avstå från att skapa konflikter i våra nära relationer. Låt mig dela ett personligt exempel.

 

En fredag kväll efter en lång arbetsvecka kände jag mig trött. Efter att ha handlat, hämtat barnen, lagat mat står jag och diskar. Sakta börjar tankar och känslor ta form i mig. Det är lite som kung Teodens rådgivare Ormstunga ur ”Sagan om ringen”. Med mild röst upplyser denne inre rådgivare mig om vem det var som hämtade barnen, vem det var som handlade, vem det var som lagade mat och avslutar med att fråga: ”Och vem är det som nu står och diskar?” Den frågan väcker känslorna. Jag känner att det är synd om mig. Jag gör allt här hemma. Det tar inte lång tid innan dessa tankar och känslor spinner en väv som skapar en bild av en djup orättvisa avseende arbetsfördelningen i vårt hem. I soffan sitter familjen och tittar på Lets dance. Jag är på vippen att skicka en syrlig kommentar om huruvida de har det skönt där borta i soffan när jag blir medveten om vad det är som händer i mig. Jag ser Ormstunga. Jag gillar honom inte. I stället lyssnar jag på en annan röst som ställer frågan till mig: ”Vill du verkligen gå in i den här offerrollen? Är det verkligen sant att du gör allt hemma? Vem tvättar? Den rösten ställer ett par kontrollfrågor för att verklighetstesta mina känslor och tankar och det tar inte lång stund innan jag lättad skrattar åt mig själv och tackar min ängel som sitter på min vänstra axel för att han finns. Jag valde att lyssna på honom. Jag funderade en stund på om jag verkligen vill diska, kom fram till att jag faktiskt ville det, jag diskade färdigt och satte mig därefter i soffan. Offerkänslorna var helt bortblåsta.

 

Om vi backat ett antal år skulle händelseutvecklingen varit helt annorlunda. Jag har befunnit mig mycket i försvar, oförmögen att hitta ut ur den labyrint av tankar och känslor försvaren ställer upp. Min livsresa har varit att få syn på dessa kroniska försvar och steg för steg befria mig från dem.

 

I ledarskapet är detta själva nyckeln till utveckling och förändring. Att förstå vad som krävs för att verkligen välja att prioritera sina viktigaste arbetsuppgifter och inte vara så omvärldsstyrd, att förstå varför medarbetarna inte omedelbart ändrar sina beteenden bara för att en ny policy har författats, men också se när utvecklingsprocessen stannat upp. Förstår man sina och andras medvetandeprocesser kan man ägna sitt ledarskap åt dem. Resultatet är framåtdrift och utveckling. Alternativet frustration och stagnation. Jag har mött båda.

 

I The Human Element finns ett centralt begrepp som heter Egna Val. Det berör bland annat om vi känner att vi har ett val eller inte. Jag brukar låta deltagarna ställa sig på en skala från 0 till 9 där 0 betyder: jag känner inte att jag valt detta och där 9 betyder: jag känner verkligen att jag valt detta. Så frågar jag: Har du valt ditt jobb? Har du valt din utbildning? Har du valt dina arbetsuppgifter? Valde du din reaktion senast du befann dig i en konflikt? Valde du din senaste förkylning? Har du valt din fysiska hälsa såsom vikt och kondition? Har du valt din psykiska hälsa såsom din stressnivå? Har du valt att var här?

 

Det blir befriande tydligt att människor känner olika. Linjen befolkas från 0 till 9 men personerna står inte på samma ställe i de olika frågorna. Någon står på 9 i frågan om val av arbete men på 2 i fråga om stress och för någon annan är det tvärtom. De flesta står på 0 i fråga om ifall de valde sin senaste förkylning. De skrattar som om jag skämtat. Välja sin förkylning?! Varför skulle man välja att bli förkyld? De gånger jag haft en sjuksköterska i rummet brukar de vara ensamma om att stå på en av de högre siffrorna. Varför? Jo, för att de är fullt och djupt medvetna om hur det går till att bli förkyld. De drabbas inte, de väljer. De väljer att bli förkylda genom att välja att vara hemma med förkylda barn, att inte isolera sig totalt, vilket krävs om man vill välja att inte bli förkyld. Operasångare väljer ofta att isolera sig för att inte riskera att bli förkylda. De vet också hur det går till att välja att bli förkyld och de vet vad det kostar att välja att inte bli det. Medvetenhet skapar en känsla av att man väljer. Den skapar också insikten att alla val har ett pris, någon form av konsekvens som man får ta ansvar för. Vill man inte ta det ansvaret kan man i stället välja att känna sig drabbad, kanske som ett offer.

 

Någon som står på 0 i frågan om att välja sina reaktioner i konflikter tittar häpet på den som står på 7. Hur går det till att välja sina reaktioner?? Det tycks obegripligt. Betyder det att man kväver sin ilska och låtsas vara glad? För den som står på 7 är det inte alls obegripligt. Det går till ungefär som i mitt exempel med fredagskvällen som jag beskrev ovan. Medvetenheten om vad som händer i oss i konflikter, varför vi reagerar som vi gör, vilka våra triggerpunkter är, ger oss en fantastisk möjlighet att välja. Jag valde att inte gå in i offerrollen. Jag tryckte inte undan några känslor. Jag beskådade det som skedde i mig och min hjärna redde ut frågan om vad som var på riktigt och vad som var försvar. Det är resultatet av en mångårig medvetandeprocess som jag valt. Utan tvekan mitt livs allra bästa investering.

 

Jag fick ett meddelande härom dagen från en av mina kunder. Han skrev: ”Hej! I dessa coronatider kan jag inte låta bli att tänka på en konstig fråga du brukar ställa. Har du valt din senaste förkylning? Idag är frågan så in i helvete relevant”. Jag blir djupt berörd även om det kan tyckas trivialt, hur en konstig fråga på kort tid kan bli så relevant. Jag tror att det som berör mig egentligen inte handlar så mycket om förkylningar eller coronavirus. Jag blir berörd när osynliga saker blir synliga. Jag blir berörd när medvetandet ökar.

Share This