Man kan jämföra personlig integritet med en nations integritet. Det ingår i vår nationella integritet att andra länder inte otillbörligt påverkar vårt land. Det ingår också i vår nationella integritet att andra länder respekterar vår nations gränser. Man skulle kunna önska att detta utan vidare respekterades, men det är naivt att tro att det är så. Det finns starka intressen som gör att vår nationella integritet utmanas. Därför har vi ett försvar och civila institutioner som arbetar med att upprätthålla vår nationella integritet.

Man hade också kunnat önska att vår personliga integritet – både den psykiska och fysiska – respekterades av andra människor. Det hade varit fint men det är naivt att tro att det alltid är så. Rörelsen #metoo har med all önskvärd tydlighet visat att även den personliga integriteten ständigt utmanas.

Fysiskt kränks vår integritet när andra människor fysiskt gör sådant mot oss som vi inte vill. Det han handla om våld eller sexuella övergrepp men lika gärna om vilken fysisk kontakt som helst. Det är inte själva handlingen som gör det till en kränkning, det är att den görs mot vår vilja. Vad som är okej eller inte okej definieras inte av andra utan av oss själva. Vår egen vilja.

Kränkning av våra psykiska gränser fungerar på samma sätt men det är ofta svårare att peka på vari kränkningen består. Maktspel och härskartekniker känns och märks men det kan vara svårt att sätta ord på vad det egentligen är som händer. Tillsammans med lögner, hot och annan psykisk misshandel skapar de rädsla som gör det svårare att markera de gränser som överträds.

 

 

Den magiska gränsen

 

Både fysiskt och psykiskt har vi gränser för vad vi vill och inte vill. Ofta märker vi när någon passerar den gränsen, men inte alltid. Det är sunt att reagera när någon överskrider en gräns hos oss: att bli arg eller bestämd. Reaktionen kommer spontant och är som en integritetsvakt inom oss. De flesta människor respekterar den här typen av reaktion. De har sannolikt passerat en gräns hos oss utan avsikt och är hjälpta av att vi reagerar. Vi uppfattas då som tydliga.

Andra människor respekterar inte den här typen av reaktioner, de kanske hånar reaktionen eller diskvalificerar den. Kanske avkräver de ett svar av oss, på frågan: ”Men varför vill du inte?” Som om vår vilja måste förklaras för att respekteras. Det ska räcka med: Jag vill inte.

Viljan är a priori, d.v.s den kräver ingen ytterligare förklaring, den bara är. Att återupptäcka och återupprätta var våra gränser går tillhör den personliga utvecklingen och mognaden.

 

 

Vart tog gränsen vägen?

 

Förmågan att känna sina gränser är medfödd. Barn visar tydligt vad de vill och inte vill. Bekymret är att vi som barn är så beroende av vuxna.

Barn lär sig inte att sätta gränser – barn lär sig att ignorera sina gränser.

För att anpassa oss, undvika konflikter, blidka föräldrarna, bli sedd eller andra metoder för att kompensera de vuxnas ofullkomligheter lär vi oss att ignorera våra gränser. Detta lärande är liktydligt med att vi utvecklar försvar. Det är naturligt och har ett viktigt psykologiskt, och ibland fysiskt, överlevnadsvärde. Priset betalar vi som vuxna, i form av oförmåga att känna och sätta gränser. Det kan bl a yttra sig i att vi

  • inte kan säga ”nej”
  • arbetar mer än vad som är hälsosamt och hållbart i längden
  • tillåter andra att förödmjuka oss
  • tillåtera andra att slå oss
  • har sex mot vår egen vilja
  • lever efter andras vilja och har svårt att uppfatta vår egen
  • blir utbrända

Det är ingen annan än vi själva som kan återupprätta våra gränser, men det arbetet görs med fördel tillsammans med andra. Andra som respekterar oss och våra gränser.

 

 

Ilska och upprätthållandet av gränser

 

Vi föds med två grundläggande drivkrafter: kärlek och ilska. Kärleken är till för att knyta an, skapa relationer och därigenom överleva. Ilskan är till för att hindra sådant som är ogynnsamt för oss.

När det kommer till att upprätthålla våra gränser är det ilskan som gäller. Det är värdefullt att ha tillgång till den. Inte att som Kalle Anka explodera i tid och otid, utan att den finns där som en trygghet som ger oss visshet om att vi kan försvara oss. Om någon har för avsikt att kliva över en gräns hos oss så sätter vi stopp. Det ställer dock krav på personlig mognad att hantera sin ilska på ett sätt som är till gagn för oss. Ett moget sätt att ha tillgång till sin ilska är att inte låta den explodera på en gång utan trappa upp steg för steg i medveten process utifrån det som situationen kräver. Till exempel:

  • Att med lugn tydlighet säga nej
  • Att med eftertryck säga NEJ
  • Att om så behövs skrika NEEEJ
  • Att med fysisk kraft hindra ett övergrepp, eller
  • Att med all sin fysiska förmåga och viljestyrka göra vad som krävs för att upprätthålla sin psykiska och fysiska integritet.

Det är mycket sällan man behöver gå hela den vägen, men att känna att man har tillgång till hela registret skapar trygghet, och det skickar en tydlig signal till omvärlden: Tänk inte ens på att försöka kliva över mina gränser. Denna vår rätt att värna vår integritet har också stöd i svensk lag, Nödvärnsrätten.

Share This