Har du upplevt skam? Hur känns den känslan?

För en del människor är den som en inre uppsträckning, en signal om att skärpa sig, göra om och göra rätt eller be om ursäkt. En smula obehaglig men i proportion till vad man ställt till med eller missat. För andra är känslan starkare, som en inre misshandel som kan pågå länge, och den står inte i proportion till det som hänt i den yttre världen.

Skam är ett av hjärnans sätt att reglera sig själv, att säkerställa att vi är socialt acceptabla. Problemet är att den här självregleringen har ett pris. Det kostar något att behöva vara rädd för, och anpassa sig till risken för att fyllas av skam. Här är några exempel:

Stress – som inte står i proportion till vad situationen kräver.
Undvikande – att avstå från positiva livsupplevelser bara för att de riskerar leda till skam.
Konflikter – man lägger skulden för sitt eget obehag av skam på den som oavsiktligt triggat den.
Isolering – skam uppstår ofta i relation till andra människor. Att undvika relationer kan vara ett sätt att undvika skam.
Sänkt livskvalitet – livet känns inte så närvarande och värdefullt.
Sänkt prestation – den energi som uppgiften kräver går till inre hinder.

Min upplevelse av skam

har varit stark och framför allt kopplad till sociala situationer. När jag utforskat känslan har jag funnit att den är fruktansvärt obehaglig, svår att uthärda. Vid ännu närmare betraktelse har jag upptäckt att skammen bär på budskap; förfärliga nedsättande kränkningar vars innebörd handlar om att jag är fel, ful och äcklig.

Fenomenet har intresserat mig av flera skäl. Främst har jag önskat slippa känna den kroniska stress som kommer av en stor skampotential, men jag har också ur ett psykologiskt perspektiv undrat över vad i hela friden hjärnan sysslar med? Varför denna självdestruktiva funktion?

Många tänker att fenomenet utgör grunden för deras driv och prestation, att utan den inre piskan skulle de blir lata och likgiltiga. Så har det inte varit för mig. Skammen har varit ett hinder, punkt slut. Den är ett primitivt sätt att reglera mig, fullt i paritet med barnaga, vilket vi inte längre tror är en bra regleringsteknik för barn.

Så om piskan inte leder till att jag blir en bättre version av mig själv, vad är då poängen? Det är onekligen en smula gåtfullt.

Ett mindre primitivt sätt att reglera mig själv är genom reflektion. Reflektion är som ett allvarligt men nyfiket samtal med mig själv. Hur blev det på det här sättet? Det fungerar hundra gånger bättre som lärmetod än skammens brutala straff.

Visst låter det bra? Problemet är att hjärnan inte alltid är med på det. Den fortsätter med sin instinktiva straffregim och ignorerar mina fina råd, när den så behagar. Inför en plötslig skamattack står vi oss rätt maktlösa.

Nu börjar två aspekter av hjärnans aktivitet att framträda

Den som gillar reflektion och lärande, som knyter an till andra människor och som kommunicerar med dem på ett nyfiket sätt; den som har kapacitet att se saker från olika perspektiv.
Den som utdelar straff i form av skam, som stänger ner energi och livslust, som stänger av känslor och som ibland hörs verbalt i huvudet: ”Du är ju för fan helt hopplös!”

Det är som två helt olika personer, där inne bakom det hårda pannbenet.

Upplever du dig som två olika personer? Många gör det inte, utan har integrerat de två aspekterna till en sammanhängande bild av sig själv: ”Jag är driven, men kan vara lite väl tuff mot mig själv” har jag hört ett otal gånger. Det betyder att där dels finns en äkta lust och drivkraft i det man gör men också en piska och olika former av straff då man inte gjort tillräckligt, i synnerhet om man är trött och slut.

SELF-kursen

När vi börjar SELF-veckan är det här vi tar avstamp. Från att betrakta allt som sker i huvudet som jag, börjar vi skilja mellan de två aspekterna av hjärnans aktivitet, genom att knyta dem till två olika figurer: ängeln och förrädaren.

Ängeln representerar det som är autentiskt i oss medan förrädaren är en gestaltning av våra försvar. Rent intellektuellt är uppdelningen inte svår att ta till sig, men att tillämpa den kan vara knepigt i början; man är så van vid att kalla alltihop för jag. Nu börjar vi i stället att prata i termer av jag och den, förrädaren.

Jag och ängeln står varandra nära. Ängeln kan sägas vara vår potential, hur vi skulle vara om vi var oss själva helt och fullt, eller som en utopi att sträva efter, eller en kärleksfull inre vän som älskar oss mer än allt annat, och som aldrig, aldrig någonsin skulle utöva någon form av våld mot oss. Däremot utmana oss med tuff kärlek.

Förrädaren är inte jag. Den är den. Jag kan betrakta den. Vad säger den? Vad gör den. Nu säger vi inte längre: ”Jag kan vara väldigt hård mot mig själv”, utan ”jag har en väldigt brutal förrädare”. Det är en avgörande skillnad. Visst tillhör förrädaren mig, den bor ju i min hjärna. Men den är inte jag i en djupare mening. Den har till exempel andra värderingar än jag har. Den utsätter mig för saker som jag aldrig skulle utsätta någon annan för. Den säger saker som jag aldrig skulle säga till någon annan.

Ju mer vi betraktar förrädaren, desto groteskare ter den sig. Men det tar lite tid, det är ett ovant sätt att tänka kring sig själv. Tur att vi har fem dagar. Tur att där är andra kursdeltagare som också gör sin resa med sina förrädare. Tur att där är en handledare som mött många förrädare och hittat sätt att göra sin egen till en marginell figur i den inre världen.

Framåt onsdagen har uppdelningen mellan hjärnans två aspekter kommit så långt att många börjar bli uppriktigt trötta på förrädarens budskap och aktiviteter. Lite som att upptäcka att den där kompisen man trodde var ens vän egentligen är en mobbare. Hur kunde jag stå ut med honom? Då är det dags för konfrontation.

Det är lika skrämmande som befriande att möta sin förrädare, gestaltad av den kurskamrat man själv utser. Man vet aldrig vad som kommer hända när väl mötet sker. Oavsett blir det en tydlig fysisk gestaltning av den maktkamp som annars bara sker tyst i huvudet, och som ofta faller ut till förrädarens fördel. Hur blir det nu? Med tuff och kärleksfull återkoppling från gruppen belyser vi relationen, maktbalansen, förmågan eller oförmågan att sätta gränser gentemot förrädaren.

Jag önskar att jag kunde lova att kursveckans fem dagar leder till att förrädaren är borta för alltid, men det kan jag inte. Vad jag kan lova är en uppsättning verktyg och insikter som du kommer ha nytta av resten av livet och som väsentligt kommer påverka maktbalansen i ditt huvud till ängelns fördel. Till din fördel.