The Human Element
Bara ett år efter att jag startat mitt företag – 2005 – tog jag det strategiska beslutet att fokusera på The Human Element. Jag ville fördjupa mig i teorin och tekniken och utveckla kursverksamheten med de öppna The Human Element veckorna. Jag utökade antalet veckor och kursställen och utvecklade uppföljningsaktiviteter och fördjupningskursen SELF. Orsaken var att jag fann att de ofta lite kortare insatser som jag gjorde hade snabba men kortvariga resultat. Som entusiastisk och kommunikativ konsult påverkade jag människor och grupper positivt, men deras självkänsla förblev oförändrad och långtidsresultaten lyste med sin frånvaro. Det var beklämmande.
Dessutom kom jag själv att ha allt större nytta och glädje av The Human Element för min personliga del. Jag gick själv kursen 2002. Min självkänsla påverkades av programmet. Den ökade inte alldeles omedelbart, men det blev smärtsamt tydligt hur det stod till. Jag hade under hela mitt liv haft kompetens och hjälpsamhet som mina två huvudstrategier för att kompensera min låga självkänsla. Jag hade kommit ganska långt på det sättet; vem uppskattar inte en hjälpsam och kompetent medarbetare eller vän? Också jag själv uppskattade att känna mig kompetent och hjälpsam, inte minst att känna mig god. Men priset var högt. Avsaknad av livsglädje, saknad efter att tydligt känna min egen vilja, vilsenhet när ingen behövt mig eller när det saknats arbetsuppgifter. Denna inre oro följde mig ständigt som mörka osaliga andar – de var som skuggfigurer – jag kunde inte sätta fingret på vad som var fel. Allt var ju så bra. Förutom den besvärande frånvaron av liv.
Mina vänskapsrelationer byggde i hög grad på andras behov av mig, inte lika mycket på mina behov av andra och mina kärleksrelationer innehöll mycket tveksamhet, missnöje och osäkerhet – känslor som belastade och förtärde mina nära relationer.
Resan ur det här tillståndet har varit lång och började långt innan jag kom i kontakt med The Human Element, men programmet har ringat in och riktat fokus på vad som var problemet. Självkänslan.
Självbilder
Det handlar mycket om självbilder och mina känslor inför mina självbilder. Den gode, kompetente och hjälpsamme. Jag inte bara gillade honom – jag idealiserade honom. Den vilsne och orolige som hade svårt att känna sin vilja och sina känslor kände jag frustration inför. Nej, inte frustration. Förakt. Han som var stel och konstig så snart han inte kunde luta sig mot sin arbetsroll eller någon annan tydlig roll, kanske allra mest när han var ute på på klubb och dansade och som misslyckades (trodde han) att attrahera de attraktiva tjejerna.
När vi med hjälp av The Human Element arbetar med att stärka självkänslan börjar det alltid med se hur det egentligen är. Att bli sann med den man är. Med feedback, självskattningsformulär, visualiseringar och olika typer av övningar går vi bakom de bilder av oss själva vi är vana vid att framhålla, i mitt fall den hjälpsamt kompetente. Att släppa taget om dessa för oss så viktiga självbilder är ofta smärtsamt, känslosamt och befriande.
Jag får många frågor om självkänsla: Var kommer min (dåliga) självkänsla ifrån? Hur stärker man självkänslan hos sina barn? Vad gör jag med någon i min närhet som verkar har låg självkänsla? Och inte minst: Hur stärker jag min egen självkänsla? Viktiga frågor som förtjänar uppriktiga och välgrundade svar.
För min del har de viktigaste stegen i min resa varit kopplade till möten med andra människor. Brister i självkänslan grundar sig i brister i kontakten med viktiga andra, både våra allra tidigaste relationer och senare relationer. Ofta går de hand i hand. Våra tidigaste erfarenhet blir den grund som vi senare bygger vidare på. Har jag inte upplevt en djup och äkta kontakt tidigt i livet är det svårt att hitta den senare. Inte omöjligt, men svårt. Läkandet sker genom att våga utmana de sanningar man genom livet – ofta tidigt – byggt upp. Jag gick i samtalsterapi under fyra år. Jag minns inte mycket av vad jag pratade om alla dessa samtal, men jag minns tydligt den ovana känslan av värme, tillit och förtroende.
Barnen
Och barnen. Jag ser mig som en delvis ganska bra pappa och delvis rätt dålig. De bra sidorna är att jag är lekfull, barnslig och att jag verkligen gillar att vara med dem. De dåliga sidorna är att jag blir så provocerad när de tycker illa om varandra, när de ignorerar mig och när jag inte når fram till dem. Min oförmåga att hantera de situationerna eller snarare känslorna kastar mig skoningslöst in i röd zon. Det jag är mest stolt över är min förmåga att se det här och skratta åt när barnen härmar mig och gör narr av mina korta, livsavgörande och högljudda föreläsningar. Och min förmåga att ganska snabbt komma tillbaks till värmen och kontakten när jag varit i röd zon. För det är ju just bristen på värme och kontakt som undergräver självkänslan. Jag tror inte det handlar om att vara perfekt som förälder, snarare att det är viktigt att kunna acceptera sina olika sidor, självbilder, och göra resan tillbaka till kontakt och värme allt kortare.
The Human Element definierar självkänsla som de känslor vi har inför våra självbilder. Att ha en god självkänsla betyder att jag kan känna värme och acceptans också inför de bilder av mig själv jag inte gillar, och att jag kan uppskatta mina goda sidor utan att behöva idealisera dem – idealisera dem som om de ger mig rätten att existera. Men det är ett grundläggande tankefel, för den rätten, kära läsare, fick jag när jag föddes.
