Jag sitter i mitt hus i Abbekås. Det ligger alldeles nere vid havet i byns lilla fiskehamn. Det är mitt ställe på jorden där jag hämtar kraft och utvecklar idéer. I dag skriver jag ett nyhetsbrev. Det har varit regnigt och mulet länge nu. Ljus är en bristvara i november. Då får man hitta annat slags ljus.

Jag hittar mycket ljus i de The Human Element och SELF-veckor jag genomför och i de coachingprocesser jag är med om. Det blir alltmer tydligt för mig hur fundamental skillnaden är mellan ett äkta möte och ett låtsasmöte, mellan verklig kontakt och flyktig kontakt, mellan det som är sant och det som är bullshit.

Jag hade ett coachingmöte med en inspirerad ledare igår. Vi pratade om hans arbetsplats. Den liknar många av de arbetsplatser jag möter och hör talas om; många engagerade människor som springer mycket fort, som gör ett utmärkt jobb och anstränger sig enormt för att få allt att fungera men som ändå känner sig otillräckliga. Varvräknaren ligger nära det röda hela tiden och man arbetar med att hitta strategier för att minska stressen; en miljö som mycket väl kan försätta vissa av medarbetarna i riskzonen för utbrändhet.

 

 

Ett sorgligt besked

 

Men så hände det någonting för en tid sedan. Arbetsplatsen mottog ett oerhört sorgligt besked angående en av medarbetarna. Alla stannade upp, samlades kring sorgen och fann stöd och tröst hos varandra. Öppna samtal fördes, inte bara om det sorgliga som skett, utan också om andra arbetsrelaterade saker. Arbetet fortgick men ingen sprang. Närvaro och eftertanke fanns med i allt, som ett resultat av den brutala påminnelsen om livets skörhet. Efter tre dagar var allt som vanligt igen.

Jag är oerhört intresserad av att förstå vad det är som sker här. Jag ser samma fenomen dagligen, på olika sätt. Det är lyckligtvis mitt jobb att hjälpa dem jag möter att komma till det stället där den här arbetsplatsen befann sig under tre dagar, men utan att jag utsätter dem för en katastrof. Kanske är det varje ledares jobb att hjälpa sin omgivning att komma ur stressen, springandet för att i stället återfinna meningen med det vi gör tillsammans. I varje utvecklingssamtal, varje möte och varje mänsklig interaktion finns en potential att komma i kontakt med varandra och med det vi ska göra, men det är långt ifrån en självklarhet att den potentialen infrias. Jag upplever det som en tröghetslag, ett motstånd, en barriär eller madrassering runt det som är viktigt på riktigt. När man lyckas komma igenom barriären är resultatet nästan alltid energi och framåtdrift.

 

 

Sorg som sätter vardagsförsvarer ur spel

 

Jag tänker att det handlar om försvar – vardsagsförsvar. Inte försvar som när vi är i konflikt och höjer rösten och säger saker vi ångrar, eller drar oss tillbaks och tystnar och surar eller andra mer akuta yttringar som reaktion på en provocerande situation, utan de där försvaren som är närvarande hela tiden. Som stjäl energi, värme, kontakt, lycka, fokus och tydlighet. Som gör att vi inte njuter av närvaron av våra barn utan känner att de är ett hinder för min effektivitet och möjlighet att hinna med allt jag måste.

När livet plötsligt drabbar oss med sorgebesked slås försvaren tillfälligt ut. Ibland efter en period av förnekelse om katastrofen är stor, men därefter bryter känslorna fram och liksom rensar rören. När min far dog för många år sedan var min största rädsla att inte känna så mycket alls. Den första natten drömde jag att jag skulle ut på en lång resa. Jag ville inte. Jag försökte hitta sätt att slippa. Drömmarna återkom och blev allt tydligare; den här resan måste jag ut på! Så vaknar jag med tårarna forsande nedför kinderna – nu var jag på väg, flodvågen sköljde över mig och jag välkomnade det. Jag var lycklig mitt i den enorma sorgen. I mitt kök samlades familjen och släkten från Stockholm. Vi fick nätt och jämt plats i det lilla köket men vi var tillsammans. Vi skrattade åt alla galna saker min far hade gjort och vi grät för vi älskar honom så mycket.

Ett par saker blev oerhört tydliga för mig under de dagarna. Så där tydliga att jag inte kunde gå runt dem. Jag kunde inte längre bädda in dem i min fluffiga vardagsförsvarsmadrass. Jag hade en längre tid försökt ge en av mina allra närmaste vänner feedback på att han drack för mycket. Jag hade inte lyckats. Det gick liksom inte. Nu var det tvärtom, nu gick det inte att undvika. En tidig lördagsmorgon ringde jag och sa att vi måste träffas. På en parkbänk i Malmö kom allt jag kände och tänkte ut, helt ocensurerat. Jag sa ingen dumt, sårande eller onyanserat, jag sa bara precis vad jag kände och vad jag såg att det hade för konsekvenser. Där och då riskerade jag vår vänskap, fast sanningen är nog snarare att där och då räddade jag vår vänskap. Inte bara jag utan också han, eftersom han valde att inte försvara sig utan helt öppet och naket ta in det jag sa.

En annan sak som blev tydlig var att jag inte tyckte den samtalsterapin jag gick i fungerade så bra. Efter nästan ett år av oförmåga att känna någonting alls satt jag plötsligt och kände massor, bland annat att jag inte tyckte terapin fungerade. Där blev reaktionen tyvärr en annan. ”Du är känslomässigt överbelastad” sa hon. ”Men jag har ju inte gråtit en enda gång under det året vi träffats” kontrade jag. ”Män gråter inte så ofta” var hennes svar. Också terapeuter har vardagsförsvar.

Jag var kvar i det livfulla längre en tre dagar men även för mig återgick livet så småningom till att vara mer innestängt, livlöst och stressigt än jag önskade. Vardagsförsvaren smög sig på, vyssjade in mig i sina bedrägligt bedövande madrasser. Jag hade då många års ansträngningar framför mig för att få syn på, förstå och så småningom allt mer utmana och avveckla mina vardagsförsvar.

 

 

Lycka som normaltillstånd

 

I dag är lycka mitt normaltillstånd. Stress är bannlyst. Jag har ett arbete där jag får komma i kontakt med andra människor på riktigt och det hjälper mig att vara i kontakt med mig själv. Det är också till hjälp att det är mitt jobb att vara lyhörd för vad människor egentligen säger, känner och önskar. Mest lyhörd är jag nog för allt det som hindrar kontakten. Vardagsförsvaren är integrerade i personligheten och svåra att peka på. Angriper man dem så angriper man hela personen och det är inte bra, men när jag får syn på försvaren på ett sätt som tydligt visar att det inte är personen själv utan något hos henne som hindrar henne, då blir jag oerhört tydlig med vad jag ser. Det är då jag har som mest nytta av att själv inte vara inbäddad i mina gamla madrasser. Med värme och tydligthet utmanar jag försvaren.

För chefer och ledare handlar det om något liknande, att kunna bryta igenom undvikandebeteende, negativa attityder, otillräckliga prestationer, bristande ansvarstagande och allt det som utgör hinder från att ett fullgott jobb. Det största hotet mot att bli framgångsrik i att bryta igenom andra försvar är inte andras försvar utan de egna. Många chefer lurar sig genom att vara alltför snälla, förstående och vänliga när de egentligen är djupt upprörda, ledsna eller kanske rädda över det som inte fungerar och bristen på kontakt.

Chefens egna försvar hindrar hen från att fullt ut komma i kontakt med vad de här negativa beteendena och undanflykterna egentligen innebär och har för konsekvenser. Att det faktiskt är på riktigt och att det påverkar en som chef personligt, liksom det påverkar varje positiv och ansvarstagande medarbetare personligt. Det stjäl nämligen effektivitet, arbetsglädje, framtidstro och lycka från dem! Och det är om något, personligt.

Share This