Nästan alla människor spelar padel nuförtiden. Jag och min fru har också börjat. Vi spelar matcher på helgerna i ett ligaspel med tre divisioner. Vi befinner oss i botten av den tredje. Det är märkligt, för vi har spelat tennis i många år och känner vi rätt duktiga. Bra kondition har vi också. Men statistiken talar sitt tydliga språk: vi kom sist i vårens säsong. Vad har detta med ledarskap eller The Human Element att göra?

Att bli medveten

Vi anmälde oss till en padelkurs som gick i slutet av sommaren. En intensiv timme varje kväll under en vecka; ingen annan hade anmält sig så vi fick den unge tränaren för oss själva. När han gick igenom grunderna blev jag smärtsamt medveten om hur många fel jag gjorde: jag stod fel, jag slog fel, jag placerade mig fel och jag höll racket i fel vinkel. Jag kunde inte slå en rak oskruvad boll. Det gjorde lite ont att bli medveten om allt detta, även när det gäller något så trivialt som padel. Jag hade ju känt mig så bra.

Jag kände igen känslan från så många situationer i livet där jag undvikit att lära mig rätt från början. Så var det när jag var tolv år och började spela trummor. Jag njöt av den snabba utvecklingen som jag fick till följd av min musikaliska begåvning men avstod från att öva paradiddlar och andra nödvändiga grundläggande slagverksövningar.

Tio år senare hade jag nått taket för hur mycket jag kunde utvecklas som trummis, med min självuppfunna teknik. Skulle jag komma vidare hade jag behövt börja från början och lära mig grunderna rätt. Det hade jag ingen lust med. Jag sålde trummorna och satsade på basen som jag snabbt kommit att bli rätt bra på. Utan lektioner…

Sådär har det sett ut kring många saker i mitt liv. Men den här gången, med padelträningen, kändes det annorlunda. Jag gillade den unge tränaren och lyssnade noggrant på allt han sa. Jag klarade av att känna hur dålig jag var, utan att bli förkrossad. Jag var verkligen sugen på att lära mig. Och så övade vi. Och övade och övade. Det blev så tydligt för mig hur mycket man behöver nöta in grunderna innan man kan börja glänsa. Jag har haft en förödande förkärlek för att glänsa. Det är inte särskilt utvecklande i längden.

Så kom jag att tänka på att det är ju precis detta vi sysslar med under The Human Element kurserna: att bli mer medvetna om hur vi tänker, hur vi känner och hur vi gör. Alla har vi på olika sätt i livet hittat genvägar att ta oss förbi sådant som känns jobbigt eller helt omöjligt. Livets paradiddlar. Det märks i hur vi kommunicerar, när vi använder vår verbala förmåga till att undvika det som är svårt att hantera i stället för att sätta fingret på det som är sant och viktigt. Och det märks i våra val, när saker bara händer. Eller inte händer.

Man är ju inte dum. Så klart att man fortsätter med de framgångskoncept man funnit i livet, och fortsätter med dem år efter år. På trummorna var mitt framgångskoncept att ha väldigt många hängpukor som jag spelade på så snabbt jag kunde. Det gjorde intryck på folk! Men det dolde också det faktum att jag hade svårt att spela ett rakt, enkelt beat med sväng.

När det kom till padelspelet var mitt framgångskoncept att slå hårda skruvade bollar mot hörnen av planen. Det funkar jättebra mot motståndare som inte heller kan spela padel. Men mot min tränare ledde det bara till att jag fick en hård skruvad boll tillbaka. ”Slå inte så hårt” undervisade han mig. ”För då har du inte tid att placera dig rätt på planen inför nästa boll”. Min styrka hade blivit min svaghet.

Att slippa känna obehag

Logiken i att välja att glänsa i stället för att öva och nöta in saker har för mig varit att slippa känna obehag. Inom The Human Element kopplar vi just denna typ av obehag till känslor av inkompetens; att inte känna sig kapabel, att inte klara av, att misslyckas. Känslor av inkompetens är en naturlig del i lärandeprocessen men för mig var känslorna för smärtsamma för att jag skulle uthärda dem. I stället har jag hittat snabba vägar till upplevd kompetens. Kort och gott: att glänsa. Ett smart drag av de delar av min hjärna som sysslar med att undvika smärta. Ett mindre smart drag om man ser till hela mig och min önskan att växa och lära.

Jag var omedveten om vad min hjärna sysslade med. Det skedde under ytan. Faktum är att det mesta hjärnan sysslar med sker omedvetet. Vi hade blivit överbelastade om alla processer hade varit medvetna. Samtidigt har det varit enormt värdefullt för mig att bli alltmer medveten om mina omedvetna val och orsaken till dem. Syftet med The Human Element är att öka medvetenheten. Att se sig själv och andra klarare och tydligare. Det gör oss till bättre ledare. Och till bättre padelspelare