Egna val

 

I The Human Element pratar vi om den enda rädslan. Begreppet är en del av modulen Egna Val, som belyser hur vi förhåller oss till livet i stort och smått. Egna Val handlar bland annat om ifall vi upplever att vi väljer eller om vi känner oss drabbade av det som händer i våra liv. Det är ganska naturligt att känna sig drabbad av en influensa. Men jag vet många känner motsatsen: att det är ett val.  Ofta arbetar de inom sjukvården och har stor kunskap om hur man ska bära sig åt för att smittas eller inte smittas. Såhär är det med allt i livet, en del saker känner vi att vi väljer, andra inte. Det är lätt att tro att den känslan utgör en sanning. Många gånger har jag hört deltagare med övertygelse säga: ”Men man väljer ju ändå inte…” Och så kommer olika saker. En del säger ”känslor”, andra ”sjukdomar”, ytterligare andra ”sina tankar”. Vi känner verkligen olika avseende vad vi tror vi väljer eller drabbas av. Det riktigt intressanta är att oavsett om jag känner att jag väljer eller drabbas, så kommer jag få rätt. Upplevelsen av val eller icke-val påverkar i hög grad vilka val vi faktiskt gör i våra liv, och kommer därmed bekräfta vår upplevelse.

Nu är det inte så att vi antingen upplever oss som offer eller alltid upplever att vi gör val. Det varierar. De flesta människor har något eller några områden i livet där vi inte känner oss handlingskraftiga, fria att välja och förmögna att ta konsekvenserna av våra val. I stället för att argumenta för att man inte har något val – vilket känslan gärna vill – kan man utforska hur det kommer sig att man känner så, att man inte har något val. Min erfarenhet är att dessa områden är kopplade till rädsla.

Det finns många olika rädslor. Hur kommer det sig att vissa rädslor uthärdar och utmanar vi? Vi kraftsamlar, blir modiga, använder vår ilska och känner att nu jävlar!  Medan andra rädslor vägrar vi att ens bli medvetna om? De gör oss bara kraftlösa och handlingsförlamade.

En förklaringsmodell är den enda rädslan. Den enda rädslan är något vi skyr och skyddar oss så effektivt mot att vi sällan ens kommer i närheten av vad den handlar om. Vi människor utvecklar tidigt i livet sätt att undvika den. Vi odlar bilder av oss själva som utesluter situationer där vi riskerar att hamna i den och skulle vi komma i närheten har vi försvarsstrategier som går i gång och räddar oss, ofta till ett högt pris i längden. Det är dessa skydd som ringarna runt den röda bollen representerar. Ytterst våra föreställningar, längre in mer akuta försvarsuttryck som förvirring, matthet, plötslig ilska eller vad som helst som gör att vi slipper hamna mitt i den röda bollen – upplevelsen av att inte kunna hantera situation.

 

 

I min kropp

 

Jag märker i min kropp när jag närmar mig den enda rädslan. Jag blir matt och kraftlös. Jag får svårt att ta initiativ och kan inte skapa överblick över vad som är viktigast att göra. Känslan är välbekant och går som en röd tråd genom mitt liv. I perioder har den känslan definierat mig; bilden av den initiativlöse Måns har fått dominera min uppfattning om mig själv. Det gör den inte längre, men den finns där som ett spöke som då och då dyker upp. I går kväll t ex, så hörde jag mig själv säga: ”Well, I’m a good psychologist but I’m not much of a businessman…” Det var i ett mingelsammanhang och framför mig hade jag en framgångsrik entreprenör och företagsledare. Tydligen var det en bild jag kände var viktig att framhålla. Att jag inte är någon riktig affärsman.

Det här är ju intressant. Varför är det viktigt för mig att framhålla för mig själv och andra att jag inte är något affärsman. Jag har ändå drivit mitt företag framgångsrikt sedan 2004. Kan det ha något med en djup liggande rädsla att göra?

Jag bär på en djup rädsla för att ta initiativ till kontakt. Den är inte rationell. Jag är social och kompetent och har lätt att prata, men ligger där under och lurar. Att hävda ”I’m not a businessman…” är ett supersmart sätt att undvika att göra allt det jag behöver jag för mitt företags välmående. Att lyfta luren, ta kontakt. Sådant där som säljare gör. Men sådan är ju inte jag! Jag är ingen säljare. Genom att säga till mig själv och andra att jag inte är en businessman eller säljare säkerställer jag att jag inte utsätter mig för andras ointresse eller avvisande – just de där sakerna som jag skyr.

Det är något med ointresse och icke-kontakt som får mig att gå i baklås. Det är som att någon drar ur kontakten till mig själv så att själva operativsystemet upphör att fungera. Jag är inte dålig på att hantera det, jag är helt oförmögen att hantera det. Det går liksom inte att hantera på något vettigt sätt. Inte på något sätt alls faktiskt.

Smaka på den. Att inte kunna hantera situationen. Vad innebär det? Det är lite som att föresälla sig icke-materia. Eller icke-existens. Det är lätt att föreställa sig saker vi hantera bra, dåligt, utmärkt, katastrofalt, mästerligt eller taffligt, men att överhuvudtaget inte kunna hantera situationen??

Upplevelsen av att inte kunna hantera situationen sitter djupt i själen. Ofta är det tidiga erfarenheter, som inte nödvändigtvis behöver se så dramatiska ut från den vuxnes perspektiv, som skapar dessa upplevelser och erfarenheter. Att inte få kontakt. Att inte nå fram. Att inte bli förstådd. Ibland är det dramatiskt också från vuxnas perspektiv. Övergrepp, misshandel, separationer. Oavsett vilket växer erfarenheten in i vår självbild och personlighet. Den blir en del av vem jag är, eller inte är.

 

 

Att återerövra sig själv

 

Att återerövra bortdefinierade egenskaper eller förmågor är för mig synonymt med verklig personlig utveckling. Här kommer några typiska som jag mött.

”Jag är ingen mobbare. Jag säkerställer att aldrig ens komma i närheten av att bli en mobbare genom att aldrig uttala något negativt om någon annan. Jag är snäll och mjuk även när jag skulle behöva vara tuff och orubblig. Jag begränsar därmed min möjlighet till en ledarkarriär genom att intala mig att jag inte är en sådan som kan ge tuff feedback och tuffa besked. Sannolikt finns utrymme för mycket mer bestämdhet, tuffhet och tydlighet utan att jag därmed blir en mobbare. Fast det är klart, om en av tusen upplever mig som en mobbare när jag är tydlig, vad gör jag då? Den risken vill jag inte ta.”

”Jag är ingen Don Juan. Jag säkerställer att aldrig ens komma i närheten av att svika någon eller bedra någon genom att bortdefiniera min sexuella attraktionskraft. Jag begränsar därmed min möjlighet till tillfredsställande sexuella relationer och att utveckla min egen sexualitet. Jag måste inte nödvändigtvis bli en Don Juan för att bejaka min sexualitet. Fast det är klart, om jag börjar utstråla mer sexuell manlighet eller kvinnlighet finns risk att någon attraheras av mig och att jag hamnar i en situation jag inte kan hantera, vad gör jag då? Den risken vill jag inte ta.”

”Jag är ingen businessman…”

Share This