Donald Trump, Vladimir Putin, Marine Le Pen, Victor Orbán, Rodrigo Duterte, Jimmy Åkesson, Jair Bolsonaro – vad har de gemensamt? Trots visa skillnader i politik tycks de ha något slags värdegemenskap. De attraherar stora skaror människor med sitt budskap och sitt sätt att kommunicera. Många är vi som skräms av deras framfart, inte minst efter valet av USA:s 45:e president, Donald Trump.

Jag har aldrig varit särskilt politiskt engagerad. Mitt engegemang har alltid väckts kring frågor om yttre och inre relationer, förhållningssätt och gruppdynamik; psykologi, kort och gott. När jag nu allt oftare tänker politik blir det naturligt nog utifrån mitt perspektiv.

Låt oss backa tillbaka och få lite perspektiv på mänskligheten, det har gått väldigt fort de senaste tvåhundra åren, och det accelererar exponentiellt, både teknikutvecklingen och samhällsutvecklingen. Något som däremot inte utvecklas i samma takt är våra hjärnor, i synnerhet inte de äldre strukturerna som styr basala funktioner som hjärt- och lungaktiviteten, känslor och rädslor.

En fråga som många ägnar sig åt, är hur dessa människor som röstat fram Trump eller som kommer rösta på Marine Le Pen, tänker? Den vanligaste analysen handlar om maktlöshet, reaktioner på finanskrisen, låg utbildning och misstro mot etablissemanget. Jag tror att det ligger mycket i dessa faktorer, men jag tycker inte att de svarar på frågan hur dessa väljarskarar blivit så faktaresistenta, eller varför de attraheras så starkt till ledare som ger enkla svar på komplexa frågor. Jag är rädd att vi kommer få se mer av denna sorts politik, så länge vi inte förstår vilka mekanismer som ligger bakom faktaresistensen.

Faktaresistens. Det är ett bra ord för ett oroväckande fenomen. I en tid när fler människor än någonsin har tillgång till fakta, väljer många att blunda för den. När man lyssnar till hur Trumps väljare resonerar är frånvaron av kritiskt tänkande det mest slående för mig. Hur blir det på det sättet? Och hur bemöter man någon som är faktaresistent?

 

 

Röd & grön zon

 

Hjärnan har förmågan att under press skapa förenklade bilder av verkligheten. Hjärnan förvränger verkligheten i syfte att för stunden optimera oss för att möta ett upplevt hot. Vi kallar det försvarsmekanismer eller röd zon. Den förmågan har uppenbarligen haft ett starkt överlevnadsvärde, annars skulle vi inte ha den. Röd zon yttrar sig på många sätt, vi kan bli upprörda och aggressiva på ett sätt som inte står i proportion till situationen, vi kan bli alldeles tomma och avstängda, vi kan bli ledsna fast vi egentligen är arga och vi kan bli arga fast vi egentligen är ledsna. Vi kan känna oss kränkta fast ingen kränkt oss och vi kan känna oss som offer och tycka synd om oss själva, fast vi är vuxna människor med frihet att fatta egna kloka beslut. Försvaren har tillgång till hela vårt register av tankar, känslor och beteenden, vilka förvrängs i mindre eller högre grad i syfte att för stunden hjälpa oss från en situation vi inte kan hantera. Situationen behöver inte vara en konkret situation, den kan vara en känsla. Maktlöshet är en känsla många har svårt att hantera och som därför lätt triggar försvaren. Kanske går vi i röd zon och skriker på barnen mer än vad som egentligen är rimligt för att vi känner oss totalt maktlösa, till exempel när man upprepade gånger sagt till att det är dags att sluta spela på datorn och gå och borsta tänderna, utan att det händer ett dyft.

Ett av de första tecknen på att man befinner sig i röd zon är att ens nyfikenhet försvinner; man blir plötsligt väldigt säker på att man har rätt. Tänk på ditt senast gräl med den du lever med eller som du har i din närhet. Notera hur din nyfikenhet, och därmed lyssnandet, frågandet och utforskandet, lyste med sin frånvaro. Vi är alla potentiella Trumpväljare. Frågan är bara hur stor press vi utsätts för, hur länge den varar och hur resistenta vi är mot röd zon. Resistens mot faktaresistens.

Vi bär alla omkring med ett visst mått av röd zon. Det är inre sanningar med utgånget bäst före datum, föreställningar om oss själva och andra som inte skulle tåla en närmare kvalitetsgranskning. Det är normalt. Det är en del av vår personlighet. I vanligt tal är ”neurotiskt” en benämning på en orolig själ som skulle behöva en psykolog att prata med. Inom psykologin är neurotisk bra. Det betyder att vi inte är psykotiska eller borderline. Det psykologiska synsättet utgår från att en del av vår personlighet består av försvar; vi är alla neurotiska.

Fast inte riktigt alla. En del är värre däran. Jag tänker på människor som parkerat i röd zon. Dessa intresserar mig mycket. Det är människor vars perception (varseblivning), tankar och känslor präglas av röd zon; ett kroniskt tillstånd av självbekräftande upplevelser, tankar och känslor som inte har något som helst intresse av att bli faktagranskade eller verklighetstestade. Det kan handla om kränkta människor som med häpnadsväckande förmåga lyckas bli kränkta så snart deras världsbild utmanas eller narcissistiskt färgade människor omedvetna om sin härskarteknik, det finns verkligen många sorter. Gemensamt för dem alla är oförmågan att se sina egna försvar. Det blir därför väldigt svårt för omgivningen, chefen, äkta hälften eller barnen att prata med personen om deras problematiska förhållningssätt.

De flesta i den här gruppen växer in i detta kroniska tillstånd till följd av ogynnsamma förutsättningar ända från början av livet, men vi kan också retirera in i kronisk röd zon efter lång tids påfrestningar och bristande stöd.

Nu ska vi inte förledas att tro att det finns två sorters människor, det som löper risk att hamna i kronisk röd zon och de som inte gör det. Sanningen är snarare att vi alla befinner oss på ett kontinuum där vi inte riktigt vet hur motståndskraftiga vi är. Hur mycket påfrestning pallar vi innan vi söker tröst i förenklade bilder av verkligheten? Eller mer konkret, hur många gånger behöver vi bli rånade av någon med en annan hudfärg än vår egen innan vår hjärna börjar förenkla och generalisera hoten?

Min bild är att långt färre än hälften av en normalpopulation står emot den egna röda zonen under hög press, t ex auktoritetspress, grupptryck eller annan psykisk press. Den uppfattningen baserar jag bl a på Stanley Milgrams lydnadsexperiment, första gången genomfört 1963. I detta experiment visade sig långt fler än 50% inte kapabla att stå emot det auktoritärstryck Milgram utövade. Experimentet har upprepats ett flertal gånger med liknande resultat.

Också bland dem som försvarar mångfald och varje individs rätt att åtnjuta respekt ligger röd zon nära till hands. Så snart någon uttrycker tveksamhet kring t ex invandringspolitiken dyker etiketten rasist upp; plötsligt vet vi hur den andra individen tänker, nyfikenheten och utforskandet är bortblåst. Även här kan finnas fakta man inte är så intresserad av att utforska. Debatten kring invandringspolitiken har de senaste tjugo åren, enligt min uppfattning, präglats av röd zon. Markörer som t ex ordet ”volymer” har aktiverat tvärsäkra uppfattningar om den person som uttalat ordet, på precis samma sätt som ”hijab” eller ”mångkultur”. Det är inte gynnsamt för dialog och inte gynnsamt för demokrati.

 

 

Kronisk röd zon

 

Jag tycker att man ska skilja mellan fenomenet meningsskiljaktighet och fenomenet kronisk röd zon. I fallet meningsskiljaktighet tror jag på debatt, diskussion, samtal, utvärdering av fakta och forskning. I samhällslivet sker detta bland annat i det s k offentliga samtalet; artiklar, nyhetsinslag, radio- och TV-program och inte minst inom sociala media.

Fenomenet kronisk röd zon ser ut om en meningsskiljaktighet, men är i själva verket något annat. Den röda zonen behöver en motståndare. Meningsskiljaktigheten är bara ett verktyg. Vad personen innerst inne egentligen tycker och behöver vet vi emellertid inte säkert. Människor är beredda att offra allt för att inte förlora när vi är i röd zon. Det handlar inte om att uppnå någonting, det handlar om att någon annan ska förlora. Hillary Clinton ska sättas i fängelse. Vilken politik Trump egentligen tänker driva är oväsentligt. Hillary, main stream media, Washingtonträsket, mexikanerna, alla ska de förlora. Att behandla det här som en meningsskiljaktighet är både naivt och farligt.

Jag brukar jämföra med alkoholism. För ett antal decennier sedan kände man inom arbetslivet inte till hur alkoholism fungerar. På den tiden mötte man det problemet med samma verktyg som man mötte andra arbetsrelaterade problem. Antingen ignorerade man problemet eller hade man samtal och uppföljande samtal med personen i fråga. Undantagslöst utan framgång. I dag vet vi att alkoholism inte går att snacka bort, det behövs helt andra verktyg. En kombination av adekvat hjälp (behandlingshem) och krav med konsekvenser om man inte följer behandlingsplanen. I de allra flesta organisationer som jag möter i mitt arbete är detta självklarheter. Det är otrevligt varje gång det inträffar men ingen i ledningen eller inom HR står handfallen och prognosen är förhållandevis god.

Det finns tydliga paralleller mellan alkoholismmetaforen och faktaresistensen. Vi befinner oss nu i något som kommit att kallas ”post-truth-era”. Det är inte längre intressant om något är sant eller inte. Det enda som är intressant är om det har genomslag eller inte; rena julafton för röd zon. Hur fungerar ett samtal, det offentliga eller vilket samtal som helst, när det inte längre spelar någon roll vad som är sant? Väldigt likt ett samtal med en alkoholist. Alkoholisten kommer hävda precis vad som helst som känns bra. Att se sanningen känns inte bra. Vi har som sagt lärt oss hantera alkoholism, men hur hanterar vi individer eller grupper som befinner sig i kronisk röd zon?

Precis som alkoholisten har kortsiktig nytta av att bli behandlad som ett vanligt problem (hen kan därmed fortsätta supa), har den som befinner sig i kronisk röd zon kortsiktig nytta av att vi diskuterar som om det var en meningsskiljaktighet. De populistiska krafternas framfart runt om i världen visar att den metoden är lite verkningslös som samtal är mot alkoholism. Långsiktigt har givetvis alkoholisten en enorm nytta av att bli synad och att sanningen kommer fram. På samma sätt har individer och grupper som befinner sig i kronisk röd zon långsiktig nytta av att bli synade och att sanningen kommer fram. Vilken den nu än är.

Utmaningen är att sanningen är mycket mer komplex i politiska diskussioner än i fråga om alkoholism. Det finns dock en hel del att lära och tillämpa av det vi vet om alkoholism. En sak vi vet är att behandlingen av alkoholism fungerar bäst om den genomförs av alkoholister. Nyktra alkoholister. De har förmågan att förmedla sann respekt och förståelse för alkoholisten samtidigt som de står upp för sanningen om alkoholismens konsekvenser. Utan den kontakten, tilliten och respekten är behandlingen omöjlig.

Grupper i kronisk röd zon ska man ha respekt för. Dynamiken i en lynchmobb är välkänd och väldokumenterad. Individer agerar här på ett sätt de inte skulle göra i enskildhet. Röd zon förstärks i grupp. Vad man än gör ska man inte vara naiv, oavsett om det gäller som chef för en problemgrupp (jag har träffat många) eller om du vill bidra med en kommentar på Facebook kring en mörkhyad Luciakille. Själv håller jag mig ifrån den typen av kommentarsfält, jag ser inget gott komma ur dem.

Då har jag mer erfarenhet av att möta enskilda individer som befinner sig i kronisk röd zon. Jag har nytta av att själv ha befunnit mig i kronisk röd zon. Man skulle kunna säga att jag är en nykter alkoholist, metaforiskt. Även om min kroniska röda zon främst bestod av avstängdhet och intellektualisering och inte fick politiska eller hatiska konsekvenser, kan jag relatera till människor som lider av kronisk röd zon. Jag kan både förmedla respekt och förståelse samtidigt som jag frimodigt pekar på de konsekvenser den kroniska röda zonen har. Jag har kommit att bli alltmer trygg i den här typen av samtal och tryggheten hjälper mig att förbli grön zon och att vara varm och nyfiken på riktigt. När jag sammanfattar samtalet, såväl gentemot personen i fråga som gentemot uppdragsgivaren är jag brutalt ärlig. Jag grundar min analys på de fakta som framkommit i samtalet och inte minst på händelserna i samtalet; reaktioner och beteenden och konsekvenserna av dessa.

Jag har inte sett så många trygga, varma, nyfikna och samtidigt tydliga intervjuer med företrädare för de populistiska strömningarna. Jag tycker journalisterna ofta är tvärtom: tråkiga i tonen, ointresserade av att utforska tankevärlden bakom politiken och oförmögna att peka på de konkreta konsekvenser politiken har. Signalerna är mycket tydliga: du är värdelös, inkompetent och jag gillar dig inte.

I samtal med människor som befinner sig i kronisk röd zon behöver vi ha klart för oss att det inte främst handlar om skillnader i åsikt. Åsiktsskillnader förligger givetvis också, men viktigare än åsiktsskillnaderna är skillnader i grundläggande förhållningssätt. Själva spelreglerna i dialogen. Kampen står inte mellan två åsikter som vi i grön zon kan utforska och diskutera. Kampen står mellan grön och röd zon. Eller i värsta och vanligaste fall, mellan två röda zoner.

Att argumentera för sin och mot den andres ståndpunkt blir därför mindre viktigt. Det kan bli direkt kontraproduktivt; man har ingen nytta av att bli indragen i diskussionen, lika lite som man har någon nytta av att kasta sig in i ett kommentarsfält bland nättroll. Det viktiga är att synliggöra krigshandlingarna, själva alkoholismen alltså: allt det som hotar själva grunden för det demokratiska samtalet. Man behöver tydliggöra både själva handlingarna (lögner, faktafel, destruktiva beteenden och attityder) och handlingarnas konsekvenser (vad händer om vi inte längre bryr oss om vad som är sant?). Vi behöver göra det med kärlek och förmåga att se det rimliga i den andres världsbild. Det är här faktaresistensen kommer in i bilden.

 

 

 

Om man i ett samtal lugn och närvarande kan konstatera att den andra parten aldrig kommer ändra sina tankar oavsett vilka fakta man visar, då är det just det man bör säga. Utan att gå i röd zon. Snarare med sorg över vart det leder, inte bara för en själv utan också för de andre. Vart leder vägen där vi inte längre kan beröra eller påverka varandra?

När jag skriver att detta förhållningssätt är effektivare menar jag inte att alla faktaresistenta rödzonskroniker gråtande kommer möta dig i grön zon om du använder dig av det. Jag menar bara att det är min erfarenhet att detta förhållningssätt är effektivare än det jag ser i vanliga fall, dvs att djupt inne i sig känna förtvivlan, frustration och maktlöshet medan man på utsidan försöker diskutera och argumentera, omedveten om att man redan befinner sig i röd zon.

Jag menare heller inte att vi ska döma alla obekväma människor till rödzonskroniker och därmed ha legitima skäl att inte lyssna till dem. Om vi är snabba till att fälla sådana domar, är vi själva lysande exempel på att själva tillhöra gruppen i fråga. Det snarare fråga om att våga se klart och tydligt var som pågår och peka på just de fenomen som hotar de grundläggande spelreglerna i samhället, organisationen eller relationen, och att benämna detta. Faktaresistensen är just nu vår farligaste epidemi.

Share This