Lita för guds skull inte på allt du tänker!
Så säger jag ibland till de chefer jag coachar. Lite drastiskt kan det ju låta, men de tankar jag lyssnar på skiftar sannerligen i kvalitet. Allt från tankar som blir till ord som berör mig och som står starka när de utmanas, till rena dumheter som faller till golvet i samma stund de uttalas. Det är ett idogt sorteringsarbete.
På samma sätt är det med känslor. Många människor verkar anse att det de känner alltid är sant, bara för att det känner det. Känner jag att det är på liv och död om jag levererar en uppgift till min chef i tid, då kommer jag jobba tills jag blir klar, oavsett vad det kostar. Känner jag mig kränkt, då är jag kränkt och sjukskriver mig dagen efter. Känner jag inget alls, då är det inget att lägga vikt vid, även om det visar sig vara viktigt. Vi känner ständigt olika saker, men är det vi känner alltid sant?
Jag säger: Lita för guds skull inte på allt du känner! Drastiskt, javisst, men jag menar verkligen det. Jag uppmanar oss alla att inte ta våra tankar eller våra känslor som för givet sanna.
Just nu när jag försöker formulera mig i denna artikel far någon runt i mitt huvud och distraherar mig. Vad det än är försöker det få mig att göra andra saker. Det är en klassiker. Aldrig är det så välstädat och uppdiskat som när jag egentligen borde sitta ner och börja skriva. Men vem eller vad är det som stör mig? Och varför gör den det? Och inte minst: Tror jag på de tankar som tycker att jag just nu borde göra något annat?
Låt oss börja med den sista frågan. Här har vi en av de viktigaste parametrarna för en ledare. Att göra det man behöver göra även om det tar emot. Man skulle kunna kalla det disciplin. En del verkar ha naturligt lätt för att få saker gjorda, oavsett om det är lustfyllt eller motigt. Själv har jag i mitt tidiga vuxenliv haft enorma svårigheter att få saker ur händerna. Det jag upplever nu, när jag ska sätta mig och skriva, är bara en västanfläkt.
För att komma över motståndet jag upplever behöver jag framför allt bestämma mig. Att bestämma mig är som att ingå ett avtal med mig själv. Sedan är det upp till mig att hålla avtalet eller bryta det. Om jag regelmässigt bryter mina avtal påverkas relationen till mig själv. Jag slutar helt enkelt att lita på mig själv. På goda grunder. Jag får dåligt självförtroende eller låg självkänsla, kanske både och.
För att hålla avtalet jag slutit med mig själv krävs beslutsamhet men också något annat: självinsikt. För hur ska jag veta när jag ska lyssna till mina tankar och tro på mina känslor och när jag inte ska göra det? Hur ska jag kunna veta att jag inte ska lyssna till mina egna undanflykter om jag inte har insikt om att de är just undanflykter? Här ser jag stora skillnader mellan människor. Från de som försvarar sina inre lögner och tror på dem, via de som försvarar lögnerna men egentligen inte tror på dem, till de som misstror lögnerna och som jobbar på att hitta sätt att komma förbi dem. Alltså de som inte alltid litar på vad de tänker eller vad de känner.
Så vem i mig är det som inte vill att jag fokuserat ska sitta och skriva denna artikel? Om jag menar att det är jag som inte vill skriva, hamnar jag i slutsatsen att jag är lat, ofokuserad eller odisciplinerad. Det är ingen orimlig slutsats, faktiskt ganska vanlig när jag lyssnar på människors förklaringar till liknande undvikandebeteende. Men vad finns det för andra förklaringar? Vad är det om det inte är jag? Här behöver vi blir tydliga med vad vi menar med ”jag”. ”Jag” kan syfta på att det är något som finns i mitt huvud. I så fall är det givet att det är jag som hindrar mig. Men om vi med ”jag” syftar på något djupare, min identitet, jag i en sannare bemärkelse. Då är det inte lika givet att det är jag som hindrar mig, då är det något annat. Visserligen bor det opraktiskt nog i mitt huvud, men det är inte jag. För jag är den som vill skriva fokuserat.
Med den här bilden är det lättare att börja utmana mina hinder och motstånd. Det uppstår en dynamik mellan mig och mina hinder och det är bra. Vi har nu kommit fram till att det inte är jag som hindrar mig. Men vem eller vad är det då?
Det är mina försvar. Det är tankar, känslor och beteenden som inte representerar mig i en djupare bemärkelse utan representerar något annat. Det är mina skydd, mitt skal, min rustning, mina gamla sanningar som inte längre är sanna (om de nu någonsin varit det), mina mentala och fysiska reflexer att undvika att känna mig värdelös, maktlös, oönskad eller helt enkelt dum i huvudet. När jag väl fått syn på dessa tankar, känslor och beteenden är det ganska lätt att notera att de har en annan värdegrund än jag har. De har andra spelregler. Här är några konkreta exempel på skillnader i värdegrund mellan mig och mina försvar:
Mina försvar menar att ensam är stark – jag menar att jag är beroende av andra människor, på ett djupt känslomässigt plan.
Mina försvar menar att jag ska undanhålla vad jag verkligen tänker, känner och vill – jag menar att det är en av mina djupaste och sannaste värderingar, att ha modet att uttala min sanning och min vilja.
Mina försvar menar att det är viktigt att vara socialt anpassad och behaglig – jag menar att det är viktigt att ha civilkurage, mod och att våga stå upp för mig själv.
Mina försvar menar att det är viktigt att vinna varje diskussion – jag menar att det är viktigt att verkligen förstå den andres bild liksom det är viktigt att beskriva min egen.
Mina försvar menar att jag måste alltid blir förstådd – jag menar att det är OK när andra inte förstår mig. Ingen kommer dö.
Mina försvar vänder kappan efter vinden – jag menar att jag behöver stå för mina val och för det jag säger.
Mina försvar fokuserar alltid på det kortsiktiga – jag älskar att vara långsiktig i allt jag gör.
Mina försvar menar att ändamålen helgar medlen – jag menar att min personliga trovärdighet står och faller med alla mina handlingar.
Det finns mycket att utforska och lära kring sig själv och sina försvar. Det är en ocean av kunskap och erfarenheter att ta del av. Därför är mitt arbete oerhört berikande och lärorikt, också för mig. När jag träffar ledningsgrupper, när jag håller i The Human Element och SELF kurser och när jag coachar chefer och ledare möter jag människor och deras försvar. Jag ställer mig på människans sida och använder min kunskap, min kraft, mina personliga erfarenheter och mitt mod till att utmana försvaren. De är starka, listiga och hittar ofta på någon ny skepnad för oss att tillsammans belysa och genomskåda.
Så sent som i går höll jag ett kort brandtal till stöd för modet att agera i en mycket svår fråga. Jag spände ögonen i chefen och frågade: Vem vill du vara som chef – den som lät detta fortgå eller den som verkligen tog tag i problemet? Det är lätt att tro att hindren finns där ute omkring oss, men det är inte sant. Det som finns där ute är utmaningar och svårigheter som vi kan hantera och lösa. Tillsammans. Hindren finns på insidan.
Så vad kan man göra? Det är både en svår och en lätt fråga. Det svåra är att bli av med försvaren. Det tar tid och en hel del arbete men det är utan tvekan värt ansträngningen. Det är min personliga erfarenhet och det är vad jag får återkoppling på av mina kunder och deltagare. Det som är förhållandevis lätt är att lära sig känna igen sina försvar. Det är faktiskt ingen raketforskning. Typiska tecken på försvar är:
- När jag ångrar mig och mår dåligt efter att jag sagt eller gjort något. Jag ställer mig frågan. ”Varför gjorde jag nu så här igen?!”
- När jag pratar eller agerar på ett sätt som strider mot mina egna värderingar, t ex skriker på barnen eller drar mig tillbaks och tystnar.
- När jag blir rigid och inte kan välja att göra annorlunda, t ex att jag fortsätter förklara samma sak både en andra och tredje gång trots att motparten inte lyssnar eller vill förstå.
- När jag blir kall, stel och självmedveten.
- När blir är inhuman mot mig själv, t ex skäller på mig själv, ställer helt orimliga krav på mig själv eller känner mig totalt värdelös.
Ofta är vi rädda för våra försvar. Vi ogillar när vi blir på det där sättet. Det är begripligt. Vi skäms. Kanske försvarar vi oss med alla orsaker och faktorer som ledde till vårt handlande eller våra känslor. Försvaren väcker försvar. Inte bara hos andra utan även hos oss själva. Att skämmas och klanka ner på sig själv för något man sagt, gjort eller känt är ett försvar. Att öppet inför sig själv och andra erkänna att man gått i försvar är inte ett försvar, inte heller att känna sorg över de tråkigheter man ställt till med. Den stora skillnaden är om man bibehåller värmen, kärleken och respekten inför sig själv.
Man kan faktiskt känna värme, kärlek och respekt inför sig själv även om man har försvar. De finns där av en anledning. Anledningen är visserligen för länge sedan, men den var på riktigt och jag är inte dum i huvudet. Jag kan har tålamod med mig själv och jag kan välja att ha modet att inför mig själv och inför andra erkänna mina försvarstankar, mina försvarskänslor och mina försvarsbeteenden. Det är ofta en befriande känsla av att ge upp. I det här fallet är att ge upp det bästa man kan göra.
Att börja ifrågasätta sina försvar är en resa. Upptäckter och insikter leder till nya frågor och nya insikter. Men är det inte det som är livet? Att växa och att utvecklas. Jag möter mestadels chefer och jag brukar säga att det ingår i deras tjänstebeskrivning att utvecklas. Det är ett fantastiskt jobb, att får betalt för att utecklas och växa. För växandet ger frukt inte bara på jobbet utan i livet i stort med djupare och bättre relationer, mer meningsfull tid, mindre stress och känslan av att verkligen leva på riktigt. Avslutningsvis några konkreta tips och stöd i jakten på försvaren:
- Identifiera ett eller ett par försvar. Erkänn för dig själv att det är ett försvar. Börja inte med alla, börja med det som viktigast för dig just nu. Ta ett steg i taget.
- Om tankemodellen att försvaren inte är du, utan en besvärlig figur som sitter på din axel, fungerar för dig så utveckla den modellen. Skapa dig en alldeles egen och tydlig bild av den figuren. Ge den ett namn. Påbörja en motståndsrörelse mot den. Prata om den. Den hatar när vi pratar om den. Gå inte i dialog med den (för den kommer vinna) men notera den, studera den och låt den bara vara där medan du fokuserar på vem du är och vill vara.
- Nästa gång försvaret inträffar, välj att göra annorlunda, vad som helst, bara annorlunda.
- Säg ”förlåt”. Berätta att det är ett försvar. Skyll inte ifrån dig.
- Ta hjälp i din resa. Hitta en mentor, en coach, en psykoterapeut, en bra kurs, en klok vän, din livskamrat eller precis vem som helst.
