Vad är sanning?
Närmar man sig frågan utifrån ett filosofiskt perspektiv riskerar det att bli en lång diskussion där det alltid går att se på saken på ett annat sätt – omöjligt att slå fast en tydlig definition. Man kan diskutera utan att känna att man tar någon personlig risk eller att det väcker oro i magen.
Närmar man sig frågan utifrån ett praktiskt perspektiv blir det annorlunda. Plötsligt väger sanningen tungt. Den väcker oro och rädsla för konsekvenser. Eller så väger den lätt och väcker känslor av frihet och stolthet. Oavsett vilket så känns den.
Att hävda att det inte finns någon sanning är att beröva oss från en av våra viktigaste drivkrafter; det som höll Nelson Mandelas mod under uppe alla åren i fängelse, det som fick Fadime att våga tala fritt och öppet om hederskultur.
”Rather than love, than money, than fame, give me truth”
(Henry David Thoreau, 1817-1862)
Sanningen är personlig
Min sanning är inte alltid överensstämmande med din. Ofta upplever vi saker helt olika – en film, en chefs anförande eller en arbetsuppgift. Det som är sant är inte om filmen är bra eller dålig, utan min upplevelse av den. Den sanningen kan ingen ta i från mig. Men den kan förändras, t ex när jag lyssnar på dig då du beskriver din upplevsle. Kanske har du sett något som gick mig förbi?
Vissa sanningar delas av så många människor att man kan kalla dem universella. Det betyder inte att det går att bevisa att de är det, bara att de delas av väldigt många människor. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna skulle kunna vara ett exempel på sanningar som väldigt många människor delar.
En sanning kan vara i tusen år eller i en minut. T ex sanningen ”jag känner mig orolig inför det här svåra samtalet” tenderar att inte längre vara sann när jag väl uttryckt min oro. Många gånger är det då snarare sant att jag känner mig lugn och närvarande, som ett resultat av att jag uttryckt min oro.
Vad är sant?
I stället för att börja filosofera kring sanningsbegreppet kan man närma sig sina viktigaste sanningar genom att ställa sig frågan: Vad är sant för mig?
I arbetslivet kan det handla om:
- Tycker jag att vi jobbar på rätt sätt?
- Känner jag att alla bidrar?
- Har vi konflikter i arbetsgruppen som stjäl effektivitet?
I The Human Element programmet ställer vi frågan: Vad låtsas du inför dig själv? Frågan går runt, runt i små grupper. För varje varv tenderar svaren att bli mer personliga, relevanta och väcka mer känslor. Det är en stark övning som berör. Djupare sanningar kommer till oss när vi ger oss tid, och när vi hör att andra människor har liknande tankar och erfarenheter.
”Saker och ting skulle vara bättre oss emellan om du bara ville…” är en feedbackövning som brukar väcka farhågor och oro innan övningen och enorm energi och värme efter övningen. Varför är skillnaden i upplevsele så stor före och efter feedbackövningen?
De flesta jag möter är mer rädda för att ge feedback än att ta emot feedback. Kan andra människor hantera min sanning? Förstår de att min sanning är min och att de inte nödvändigtvis måste dela den?
Be inte om ursäkt för din sanning. Kräv inte att andra ska dela den. Ta ansvar för den och uttryck den om din avsikt är att förbättra en relation, göra ditt arbete effektivare eller om du vill driva en fråga du tror på!
Sanningen som kompass
För mig är sanningen en kompass. Den sitter i min kropp och visar vart jag ska gå. Min kompass är bara min, jag uttalar mig inte om vad som är sant för andra, bara vad som är sant för mig. Den visar mig min riktining.
Det är något märkligt med sanningen. Det är inte jag som bestämmer den – det är den som bestämmer sig för att komma till mig.
