Psykologisk trygghet
I min bransch, som i alla branscher, uppstår buzzwords; begrepp som blir populära och som man gör klokt i att nämna om man vill framstå som insatt och uppdaterad. Just nu noterar jag ett buzzword som jag känner ovanligt varmt för: psykologisk trygghet. Jag stöter på det på olika ställen: i inlägg på LinkedIn, i Googels forskning om framgångsrika team, i boktitlar och i möten med kollegor. Begreppet syftar på en kultur eller arbetsmiljö som präglas av respekt för varandra. Eller omvänt definierat: att det inte förekommer kränkningar, bestraffningar, plötsliga utbrott, maktspel, utfrysningar, härskartekniker eller våld. Psykologisk trygghet infinner sig när människor av egen erfarenhet märker att den typen av beteenden inte förekommer. Det tar längre tid för hjärnan att bli trygg med och lita på att det verkligen är tryggt, än att bli uppskrämd och reagera på hot. Det är så hjärnan är konstruerad. Rädsla och hot triggar hjärnan snabbare och starkare än lust och trygghet. Givetvis är det en av chefens viktigaste uppgifter att arbeta för att öka och säkra den psykologiska tryggheten. Det är inte lätt. Det finns många hot:
- Dålig struktur som skapar ständig stress och brandkårsutryckningar
- Dålig kommunikation inom eller mellan enheter
- Dålig kommunikation mellan de organisatoriska nivåerna
- Ledare som använder rädsla som drivkraft
- Medarbetare som intrigerar och undergräver de mål och strategier som beslutats
Listan kan göras lång.
Inre psykologisk trygghet
Själv tänker jag att begreppet psykologisk trygghet också är användbart för att beskriva kulturen och klimatet inuti huvudet på en själv. Hur stor är risken att jag åker på en inre avhyvling ifall jag skulle göra något fel? Om det är så att min spontana reaktion på olika former av misslyckanden är något som kan liknas vid en skamdusch, en stresstöt genom kroppen, en akut klump i magen, en inre verbal utskällning eller en akut känsla av värdelöshet, så ligger det i farans riktning att jag faktiskt inte har ett klimat av psykogisk trygghet i mitt huvud. Även om de här reaktionerna inte inträffar så ofta – och det gör de inte efter som jag säkerställer att jag inte misslyckas eller gör bort mig – ligger där en ständig rädsla för att om något går fel så kan jag förvänta mig en inre bestraffning. Rädslan finns där alltså hela tiden, även om jag inte känner den. Många jag möter förväxlar denna inre brist på psykologisk trygghet med drivkraft; detta att de alltid förbereder sig till tänderna, överarbetar rapporter och föredrag. De kallar det ambition. Jag kallar det rädsla.
Man vänjer sig vid ett sådant inre klimat. Det blir en del av en. Man njuter av en framgångsrik prestation – i flera sekunder, kanske minuter om man har tur. Innan rädslan för nästa eventuella misslyckande driver hjärnan att börja arbeta med någon uppgift. Livet blir en spännande bergochdalbana med starka lust- och obehagskänslor. Men är det så spännande? Kanske undrar man över varför man är så dålig på att vara närvarande, att slappna av och att släppa taget om saker? ”Det behöver jag bli bättre på” säger de till mig och jag säger att ”nej, du behöver inte alls bli bättre på det. Du kan slappna av. Du har den förmågan. Det handlar inte om övning eller oförmåga. Det handlar om någonting annat. Låt oss utforska det”. För det är ju inte den minsta konstigt att hjärnan kastar sig över nästa arbetsuppgift, trots att det är helg, om alternativet är att utsätta sig för risken att få en inre utskällning för att man är lat eller missat något. När man slappnar av missar man saker. Det ligger i sakens natur.
När det inre klimatet blir mer kärleksfullt och tillåtande både ökar och minskar risken för misstag. Det är i alla fall min erfarenhet. Jag blir mer närvarande i nuet och fokuserad på det jag ska åstadkomma, i stället för att distraheras av alla eventuella risker och hinder. Framför allt i möten med andra människor ger en ökad närvaro goda effekter. Å andra sidan ökar risken att missa saker när hjärnan inte ständigt uppdaterar sitt korttidsminne med allt jag ska ha koll på, när jag tillåter mig att slappna av. Jag behöver skapa bra system för att låta hjärnan syssla med det den är bäst på. En bra struktur med listor, kalender och processer som hjälper min hjärna att fungera är en nödvändighet för min psykologiska trygghet. Det är precis samma sak som vikten av att ha bra processer i en verksamhet. Det är här som det intressanta uppstår när man ändå missar saker. I stället för en inre utskällning uppstår hos mig en spontan nyfikenhet. Hur kunde det här hända? I en uppriktig känsla av nyfikenhet går jag igenom steg för steg orsaken till missen. Jag tänker igenom och drar därför genomtänkta slutsatser. Jag fattar några beslut som minskar risken för att det ska hända igen. I den yttre världen hittar vi detta förhållningssätt bland annat i Toyotas ”TPS” (Toyota Production System) som legat till grund för Lean. Förhållningssättet i TPS innefattar transparens, nyfikenhet och uppmuntran att hitta fel i processerna, så att man ständigt kan bli bättre. Ingen skam eller skuld där inte.
Jag tänkte på det härom dagen när jag tankade bilen. Jag tar med mig plånboken med tankkortet från bilen och när jag därefter ska tanka har jag ingenstans att lägga plånboken, jag saknar fickor i kläderna jag har på mig. Jag får en impuls att lägga plånboken på pumpen men säger då vänligt men bestämt till mig själv: ”Nej Måns, det gör du inte”. Jag har för länge sedan fattat ett beslut att aldrig lägga ifrån mig plånboken, inte ens för en liten stund. Det beslutet fattade jag på goda grunder. Jag har nämligen kört ifrån min plånbok. Tre gånger. Visst, jag fick tillbaka den alla tre gångerna men sådan tur räknar jag inte med att alltid ha.
Till och med när jag på en restaurang i Barcelona för ett par år sedan gjorde en av mina grövsta sociala tabbar tillämpade jag samma procedur. Så här var det: Jag och min fru satt på en trång restaurang i de gotiska kvarteren. Alldeles bredvid oss satt en amerikansk trio: två män och en kvinna. Jag fick för mig att det var två bröder som var ute och reste med sin mamma och jag tyckte att det var verkligen fint. I en känsla av social spontanitet och människokärlek vände jag mig till dem och sa: ”Let me guess! You two are brother travelling with your mother – right?” Min fru hann inte stoppa mig. Inte jag heller. Den första som öppnade munnen var kvinnan som sa att hon inte kunde tolka det som något annat än en förolämpning. Det visade sig att de tre var jämnåriga, gamla studiekamrater, och att ”bröderna” var ett par. Klavertrampet var monumentalt. Det omfattade både ålder, kön och relationsnormer. Det gick inte att rädda. Jag försökte inte ens. Jag bad om ursäkt och kände att det verkligen var tråkigt. Inte roligt alls. Jag hade i deras kläder gärna sluppit att bli påmind om mitt åldrande utseende eller att min kärlek inte tillhör heteronormen. När vi lämnade restaurangen var jag osäker på om händelsen skulle utlösa en inre bestraffning eller inte. Jag visste verkligen inte. Jag tänkte att om det någonsin skulle vara berättigat så är det nu. Men ingenting hände. Huvudet var tyst. Jag kände mig ledsen över hur det blev men inte tillitetgjort av skam. Medan vi gick där genom natten till vårt hotell samtalade jag med mig själv. ”Hur gick det här till?” frågade jag mig, och kom så småningom fram till att jag hyllar min spontanitet som jag återerövrat efter år av inre kontroll och skam. Nu behöver jag komplettera den bilden med insikten att jag kan behöva ge mig själv en liten stunds eftertanke innan jag far ut i den här typen av spontanitet. Jag älskar fortfarande att vara spontan men jag vill också undvika att såra människor. Och med det välgrundade beslutet har jag än så länge inte försatt mig i någon liknande situation. Jag har heller inte kört ifrån min plånbok. Och detta utan att ha utsatt mig för skam, skuld eller någon annan form av inre bestraffning. Det är för mig definitionen av inre psykologisk trygghet.
